Gick igenom besiktningen med flying colours - inte en prick i protokollet.Skönt

Hade med hundarna, tog ut dem när det skulle besiktigas, Hippie gjorde stora ögon "vad är detta för ett plejs, här åker saker i taket, golvet är ihåligt, bilar ut och in och upp och ner - matte är det här verkligen ok"?Stina och Bitte suckade, himlade sig åt varandra och sa "Hippie, det är bilprovningen, spänn av, det är lugna puckar, titta på matte, verkar hon upprörd - VA"?

"Nää, ok då..." Så satte sig Hippie ner och studerade livet på bilprovningen. Mest intresserad var hon av en liten pojke som var där med sin pappa, ville gärna etablera kontakt och försökte sträääcka sin långa näbb mot honom, pep lite och svepte med svansen på golvet.

Pojken såg lite skraj ut, så jag släppte inte fram Hippie en tum.

I morgon blir det spring på mitt tak. Där sitter en jättelik radioamatörantenn (som jag nog nämnt tidigare) - har pratat med familjen om nedmontering - men lo and behold! En köpare har ringt, kommer i morgon med två "hjälpare" och en kärra, köper hela billevitten och monterar ner den - tack för det!

Då kör vi slutklämmen:

Utifall Att 2000, sista kapitlet

Söndag Kl 07 15

Nu gällde det båtflyktingar, en äldre man fanns ombord på en fiskebåt i hamnen, en hel familj saknades, man, kvinna och ett spädbarn visade det sig.

Birgitta och jag tog Trixi och Clara och sökte igenom ett litet skogsparti intill hamnen, rätt nära båten, resten sökte i och omkring byggnader i hamnen. Acke hittade kvinnan och barnet bakom ett skjul.

Trixi markerade en drunknad man efter stranden (en docka med kläder, i naturlig storlek, som låg under vattnet).

Här hade vi nog kunnat vara mer "pratiga" d v s försökt att med teckenspråk etc ta reda på hur många de egentligen var i flyktingsällskapet.Man ser hur svårt det är så fort man möter folk som inte kan svara, varken på engelska,svenska, tyska etc utan bara ser undrande och rädda ut när man säger eller frågar något.

Alla figuranter spelade som vanligt med på ett otroligt bra sätt.

Kl 10 45

Puuuhhh, sista uppdraget! Vid det här laget är alla lag rätt trötta och smutsiga :0) Ganska skönt att det bara är ett uppdrag kvar.

Här fick vi cykla iväg med hundarna, orientera oss efter karta fram till en mötesplats där "Bosse" skulle möta oss.

Hit kom ytterligare ett lag, fast de hade fått gå dit. Uppdraget gällde samarbete mellan två lag.

Scenariot var följande: Vi hade gått vilse hela bunten, det gick inte att ta sig hem, vi måste övernatta där vi var. Hur tänkte vi fixa det? Hur tänkte vi agera för att lättast bli uppmärksammade av folk som eventuellt letade efter oss?

Vi byggde vindskydd mot en vägbom, planerade att ligga människa, hund, människa, hund o s v. Om det inte gick att ha vissa hundar ihop så skulle vi göra två eller flera vindskydd och dela upp oss.

Vi körde sedan efter "vilse-principen", d v s 3 stycken av allt. Vi hängde 3 snitslar på flera ställen, högt och synligt, lade 3 stenar på flera ställen, 3 stora pinnar, drog 3 streck i marken.

Gjorde upp en signaleld med mycket rök, gjorde ett par mindre eldar som värmekällor framför vindskyddet etc etc.

Vi fick klart godkänt av Friluftsfrämjandet och Civilförsvaret och tog oss tillbaka till baslägret.

Sedan var det bara att "packa ihop och draga vidare"...Ner med tältet, lämna in all utrustning som noga prickades av, packa ihop egna grejor, fylla bussen igen, klia myggbett och vänta på prisutdelningen.

Alla deltagare samlades  i ett av rummen i den barack som användes som "sambandscentral".

 Vårt lag var ju  milt sagt lite udda när det gällde raser - till 95% bestod de övriga lagen av schäfer och rottweiler.

Spänningen var oliiidlig!

Här började Bosse Ek (tävlingarnas nestor, initiativtagare och centralgestalt) med att tala om vilket lag som vunnit, det var lag nummer 5 - grattis, grattis!

Sedan kom vi till silverplats - och där hamnade vi!Bara 20 poäng från det vinnande laget (poängen ligger på flera tusen).

Gissa om det kändes fint att tåga fram med två små rumpnissar, en collie, en flat och en 9-årig rottisdam och hämta andrapriset :0)

Dessutom inhöstade vårt lag två stationspriser för bästa prestation, dels på motorcykelstationen, dels på "vilse-"stationen.

Skitiga, myggmedelsstinkande och rätt trötta, men väldigt ,väldigt glada, och väldigt, väldigt stolta över våra hundar, klev vi in i bussen och åkte hem.

Vi sände många tacksamma tankar till alla de människor i olika frivilligorganisationer som ställer upp år efter år och gör den här tävlingen möjlig (vet dock ej om den fortfarande lever kvar).

Vi hade naturligtvis haft god hjälp i laget av att vi känner varann så väl, inget tjafs eller prestigetänkande behövde störa arbetet, vi fungerade mycket bra ihop.Hundarna fungerade också bra ihop och vi hade helt enkelt väldigt roligt hela tiden.

Vad vi alla mindes särskilt från den här omgången av Utifall Att var nog i alla fall Mariannes konstanta letande efter saker :0)

Hon letade ta mig tjyven hela tiden efter något, var det inte Bettans munkorg (alla hundar måste av säkerhetsskäl ha munkorg under transporterna, går utmärkt bra),så var det kameran, glasögonen, stövlar.....

Vi (även Marianne) hade väldigt roligt åt detta hela helgen.

Man minns också det pris - ett vedträ - som den ene figuranten i "oljeberget" fick vid prisutdelningen, för "bästa" prestation som figurant :0)Den stackaren hade nämligen somnat på ett pass och när den aktuelle föraren och hunden trevade sig fram i mörkret och vattnet, var det inte svårt att lokalisera den "skadade" - snarkningarna genljöd längs hela gången !

Ett annat pris delades ut till det tjejlag som lyckades med det omöjliga,

d v s att vända tältet helt och hållet ut och in och förtvivlat försöka få upp det.

Ordnade sig så småningom, men de fick svettas ett tag först :0)

 Kändes naturligtvis också väldigt roligt att ett lag där alla kom från Mälarö BK, placerade sig på prispallen.

Slut i rutan!

Usch!Varför är man begåvad med en så livlig fantasti - och framför allt - varför skall jag alltid drömma så infernaliskt?

I natt, eller antagligen mer åt morgonkvisten, drömde jag att jag var ute och gick med hundarna i ett väldigt märkligt landskap, går inte att beskriva riktigt , det växlade snabbt (som det gör i drömmen) och plötsligt var hundarna så långt framför mig att de bara var små prickar.

ag vet bara att jag hann tänka "men så där långt borta brukar dom aldrig vara" och jag ropade på dom högt och lite ängsligt.

Då! Var de bara borta! Försvunna! Jag sprang som en galning och såg då att de försvunnit utför ett stup, vad som fanns nedanför stupet har jag inte en aning om.

Fasa! Skräck! Resten av drömmen var bara letande och letande, var och hur vet jag inte, vet bara att jag letade frenetiskt och med skräcken hela tiden bultande i kroppen och min enda tanke är "jag måste få hjälp att leta, jag måste få hjälp att leta".

Så går jag, trött och slut i en helt annan typ av landskap, fortfarande letande, genom ett fält med högt torrt gräs, hör något bakom mig och där kommer alla tre rusande mot mig.

Tungorna hänger, de är våta och smutsiga men lika lyckliga som jag. Jag vaknar med tårarna  strömmande, precis mitt i en "bild" där jag sitter på marken och försöker krama alla tre på en gång.

Vännerna var lite milt förvånade över att matte grät så det sprutade och låg där i sängen och höll långa haranger om hur hemskt det hade varit och hur lättad hon var att det var en dröm.

Varför drömmer man sådan smörja? Antagligen just för att man är så in i bänken rädd för att förlora dom - och så har man väl sett och läst lite för mycket hemskheter (är deckarfan) och hjärnan måste göra sig av med en del och bearbeta.

Nåväl, allt ät lugnt och det mest spännande som händer i dag är att jag skall besiktiga bilen :0)

Fast bara vaccinationsbesök - inget dramatiskt.

Bitte och Stina - påfyllning av rabiesvacc + trippel, Hippie ettårs-trippel + blodprov för rabiestitrar.

Alla tre lugna och fina, inte ett pip eller något larv.

Hippie fick "guldstjärna" av Mikael för att hon satt så absolut stilla och fint räckte fram benet när han tog blodprov.

 Matte - ja hon gick därifrån med en väldigt mycket lättare plånbok :0)

 Hem med hundarna och till jobbet några timmar.

Här kommer lite bilder från vårt Utifall Att-äventyr

 Fikapaus och hundrastning på väg til Gävle.

Laget - "Olle, Acke and the bitches" utanför vårt "Hilton"

En trött Marianne och en trött Bettan vilar ett tag. Sömn blev det så där en 20 min. då och då.

Clara, Ebba och Acke utanför dogloosarna - men som sagt, endast på dagen.

Birgitta vrider ur dyngsura strumpor efter sejouren i berget - här får man inte vara pjåskig .0)

Och så tar vi Utifall Att 2000 kapitel 4

Söndag  Kl 00 45

Var det FMCK:s tur att ta hand om stationen. Här gällde det först att alla i laget åker motorcykel med sina hundar! Och inte var det i någon sidovagn! Nix, på med hjälm och kraghandskar, upp på hojen bakom MC:föraren, upp med hunden mellan oss och så iväg!

För mig och Olle gick det väl an, Clara ochAcke är inte så stora, det var värre för Marianne, Birgitta och Elisabeth. Fast det är förvånansvärt hur man kan knyckla ihop t o m en rottisdam, så att hon får plats på en motorcykel. Det gick galant för oss allihop.

Nästa steg var att gå en hinderbana med hunden, den påminde till viss del om en agilitybana, gick utmärkt för oss allihop. Elisabeth var dessutom så smart att hon själv gick över alla hinder och kröp igenompresenningar m m, där fick hon extra poäng.

Till slut gällde det att hitta en Enduroförare som brakat ut i terrängen och inte kunde hittas. Här skulle bara en hund i laget jobba. Vi valde Acke, Olle satte fast spårlinan i sökskynket och knäppte på en "blinkfyr" på skynket så att vi såg vart han tog vägen, när han så småningom fick söka fritt.

Först spårade han ett tag, sedan ville han ut i terrängen och Olle släppte honom med sökkommando.

Vi såg "blinket" än här, än där och så småningom hörde vi Acke skälla tätt och ordentligt.

Där hade vi vår förare, med cykeln över sig och krossat knä!

Elisabeth fixerade hans ben med hjälp av det andra benet, vi hjälptes åt att lyfta honom över till den bår vi hade med oss och hade satt ihop (Olle hade den i en ryggsäck).

Här bröt ledningen, vi var klara med uppdraget och slapp kånka iväg kuillen genom skogen. De andra hundarna satt snällt och tyst och väntade, uppbundna på en veranda till ett fritidshus, i kolmörkret. Här blev det mycket beröm och godis.

Sista kapitlet i morgon.

...det är det enda man kan göra. Att "låtsas som det regnar", är inte så svårt - det gör det ju hela tiden. Inte undra på att folk blir deprimerade. dock tror jag att hundägare blir mindre påverkade av dåligt väder, vi är härdade och vana - men nu börjar det bli fööör träligt.

I går kväll, när jag fyllt på min thékopp och ställt på soffbordet, för att avnjuta "keeping up appearances", ställde jag mig och tittade på soffan. En liten ,liten bit i ena hörnet var över till mig, där sitter jag och trycker och vad gör brudarna? Jo titta :0)

Då kör vi igen!

Utifall Att 2000 kapitel 3

Lördag Kl 10 15

Traskade vi iväg till ett intilliggande skjutfält, där var det lydnad som gällde. Platsliggning med skott bl a. Ajaj, där reste sig både Clara och Trixi. Acke, Bettan (rottweiler alltså, inte "min" Bettan) och Ebba låg som stenstoder.

Godisapportering visade mycket varierande resultat men Trixi gjorde bra ifrån sig! Clara fixade ett bra kryp och Ebba gjorde ett mycket bra uppletande (här fick inte hunden ta upp föremålen, det var nämligen handgranater!) och markerade fint utan att röra vid föremålen.

Kl 14 45

..förstod vi att det skulle bli ett svårt uppdrag, det var nämligen Räddningstjänsten som stod för den stationen och de brukar ha mycket bra, men svåra,uppdrag.

I år gällde det gasexplosioner i ett oljeupplag inne i ett berg - tre man borta. Stor explosionsrisk! Vi fick inte använda radio eller fick/pannlampor, endast en svagt lysande gassäker lampa som vi fick låna av brandmännen.

Snabb genomgång av taktik och upplägg. Marianne med Bettan och jag  med Clara,fick söka av markområdet ovanpå oljeupplaget, här fanns ett antal ventilschakt som kom upp från gångarna i berget, här kunde man tänka sig att det kom upp vittring.

Birgitta, Trixi och Elisabeth gick in i berget och sökte, olle stod kvar utanför med två reservhundar att skicka in om det behövdes (Acke och Ebba). Olle kunde hålla radiosamband med mig och marianne (utomhus fick vi använda radio) och Elisabeth fick vara samband mellan Birgitta och Olle.

Diverse gångar genomsöktes, mörkt var det och vattnet rann både från tak och väggar.

Så småningom märkte Birgitta att vattnet steg även på golvet, till slut gick det hon i vatten, väl över stövelskaften och Trixi simmade framför henne i spårlinan och jobbade på väldeliga. Efter en stund markerade hon en "gube"  bakom en rashög, som låg ovanför vattnet - en figurant hittad!

Här fick vi bara en av tre, men fick beröm för vårt säkerhetstänkande och vår taktik.

Nu gjordes ett uppehåll mellan  ca 18 00 och 21 00, för grillning och gemensamt snack. Väldigt trevligt!

Ett gäng räddningskillar från Polen var på besök, de var så imponerade och intresserade av det hela att de med milt våld fick föras iväg till vidare förevisningar.

Apropos mat så tycker nog hundarna att de här tillställningarna är helkul. Dels för att vi gör saker tillsammans hela tiden, dels för att de får mat dubbelt så många gånger som vanligt - och dessutom extra godisbitar så fort vi fikar.

Eftersom vi jobbar så pass mycket och sover så lite, behöver både vi och hundarna bränslepåfyllning oftare än hemma.

Kl 21 15

..gällde det en "hit and run"-olycka. D v s först sas det att vi skulle ta oss till en väg via vägbeskrivning och där skulle vi kontakta polisen på kanal 6 på komm.radion, för vidare information. På väg till detta ställe ser vi plötsligt en bil med ena dörren öppen, stående vid vägkanten och  intill ligger en flicka på marken med en cykel bredvid sig.

Vi stannar naturligtvis och springer dit, Elisabeth (som är distriktssköterska i det "civila") tar hand om flickan, frågar vad som hänt och får veta att en man kört på henne, farit ut ur bilen och försvunnit  springande upp i skogen.

Olle och Birgitta stannar på vägen, håller koll på bilen och försöker få kontakt med polisen.

Bettan rottis får ett spårupptag och Marianne och jag följer Bettan upp i skogen (en god regel är att aldrig skicka någon ensam ut is kogen). Efter ett tag hittar Bettan en karl som ligger och trycker under en klippa - HA!

Vi har smitaren, som dessutom var rattfull.

När vi kommer ner med honom till de andra ( vi fick bli lite hårda i tonen för att få honom med), får vi höra att flickan tappat sin plånbok då hon blev påkörd, den finns inte där hon ligger, så den måste ha flugit iväg.

Ok, jag tar Clara och gör uppletande utefter vägrenen och buskaget bakom denna - finemang! Här kommer Clara ur en buske med plånboken i munnen.

Flickan har fått första hjälpen av Elisabeth och förs sedan till sjukhus, mannen överlämnas till polisen och uppdraget är slutfört.

det ursprungliga uppdraget var alltså bara "fejkat".

Mer í morgon.

..är det väl idag? Hittills har jag inte ätit en enda semla, det kan faktiskt vara för min del. EN kan jag tänka mig, men det är så in i bänken mäktigt.

Känner mig lite sliten:0) Nä, inte så farligt, men 5 timmar i skogen, handla, glömma hälften,snacka med Sam när han kom från skolan (Lisa är hemma och vrålförkyld, pappa är hemma, Pernilla jobbar).

Förberedde middagen, det skulle bli tunna fläskpannkakor, "on request" - insåg att ett glömt item var ägg! Smart!

Eli skulle hämtas lite tidigare (möte på dagis), slängde mig iväg, in på macken, rev åt mig ägg - EN  person i kassan och jättekö - ALLA skulle hämta paket eller hyra bil.

Flög ut från macken, körde "på gränsen" hela vägen till dagis, flåsade in där 1 minut innan de skulle ha möte.

Hem, fixa pannkakor - varenda j-a pannkaka fastnade, har väl aldrig varit med om maken!!! Men fläsket var ovanligt salt, det var nog det, annars brukar dom aldrig fastna.

Nåja, dom gick ner i alla fall, utan prut :0) Liten andhämtning , in med Sam och Eli i bilen, iväg till Sams judo, hem igen - gissa vad jag kom på halvvägs till judon? Jo, att jag släppt ut hundarna i trädgården och bara åkt iväg! Snyggt! Det har faktiskt aldrig hänt tidigare.

Tur att det bara tar drygt 10 min. fram och tillbaka till Sundby skola.

Hundarna satt så snällt på trädgårdstrappen och väntade, ingen katastrof där.

Sedan pysslade Eli och jag runt lite, kollade Bolibompa och så, tills pappa kom och hämtade. Nu ere´slut...

Här kommer Utifall Att 2000, kapitel två

Fredag  Kl 23 30

Vi skickades iväg med en trupptransportlastbil - inte den mest bekväma transport man kan tänka sig, hårt och rangligt, men hundarna tog även detta med jämnmod. Vi åkte annars hela tiden i småbussar, körda av bilkårister.

Framme, orienterade vi oss ut i skogen med hjälp av vägbeskrivning. Där möttes vi av en man som berättade att en familj försvunnit vid svampplockning, mannen och hustrun var fortfarande borta, mannen var dessutom diabetiker och hade varken insulin, mat eller dryck med sig.

Vi fick utpekat på kartan vilket område som skulle genomsökas och la snabbt upp taktik. Birgitta och jag patrullerade längs en väg som utgjorede områdets ena gräns, för att se om vi fick något spårupptag.

Sedan skulle vi orientera genom skogen med hjälp av karta och kompass och möta resten av gruppen som sökte igenom en annan del.

Kolsvart var det, men min ficklampa och framför allt Birgittas pannlampa lyste upp rätt bra. Ganska snart fick Clara Cluck upp spår och vi tuffade in i skogen och se! Där i mossan låg en man, väldigt omtöcknad och oredig.

Vi mededelade resten av gurppen, fick ut mannen till vägen, ringde efter ambulans och såg till att mannen omhändertogs.

Birgitta och jag traskade sedan iväg genom mörka skogen efter kompass och hittade faktiskt resten av gruppen precis som tänkt var.

Tyvärr missade laget kvinnan med bara några meter, det är inte lätt att i beckmörker hålla sig på benen, hålla kursen och samtidigt kolla hunden.

(de som känner Birgitta och mig vet vilken bedrift eller bara ren tur det var att vi navigerade rätt, karta och kompass är inte vår starkaste sida om vi säger så).

Lördag Kl 02 45

Var det dags igen. Denna gång gällde det ett gäng ungdomar som grillat och druckit öl inne på ett industriområde (Gevalia) och några hade försvunnit inom området.

Här hittade vi 4 personer och några klädesplagg. En av ungdomarna var skadad i ena handen och fick hjälp, en annan var väldigt stökig och vägrade lämna den byggnad han var i, den var dessutom låst.

Elisabeth fick tag i en vakt och hans nyckelknippa och började prova - ca 30 nycklar!

Här markerade både Ebba, Trixi och Acke att det fanns folk. Marianne och jag sökte i ytterområdena med våra hundar men fick inget napp.

Lördag Kl 06 15

Bar det iväg till en liten sjö där två pojkar befarades ha drunknat. Här hittade Bettan den ena pojken i skogen (även här hade det förekommit öldrickning) och Clara sniffade upp en flytväst som låg i vassen - hon markerade och hittade även den drunknade pojken - en man iklädd torrdräkt låg och flöt i vassen, föreställde den drunknade pojken.

Vi sökte från en av försvarets gummiflottar, paddlades av soldat.

Spännande fortsättning i morgon..

Satt och gick igenom en försvarlig mängd gamla disketter - fick öppna dem i en gammal dator, den som min man använde som skrivmaskin - i min PC finns inte ens en diskettstation - tydligen urmodigt med disketter :0)

 - som man tyckte var så otroligt händigt och finurligt för bara ett par år sedan.

Alltnog och emedan, här hittades både det ena och det andra, det som jag vill spara måste jag dra ut på skrivare, scanna in i min PC och spara därstädes. Bland alla dokumenten fanns också diverse artiklar som jag skrivit för olika klubbtidningar.

Jisses, så mycket roligt och intressant man hunnit med inom hunderiet - uppväger många gånger om diverse tramsigheter och fånerier som florerar ibland.

Nu! Tänker jag plåga er med en beskrivning av hur det gick till när ett Mälarö BK-lag deltog i Räddning- och Bevakningshundstävlingen Utifall Att, utanför Gävle, år 2000 i augusti.

Det blir för långt att ta hela helgen på en gång, så jag kör det som en följetong - to be continued......

Det låg en doft av myggmedel över hela lägret

På I14:s övningsfält utanför Gävle gick årets Utifall Att av stapeln, den stora  övningen/tävlingen för bevaknings- och räddningshundar. Detta år för sjätte gången i rad.

En fantastiskt välfungerande och seriöst upplagd historia och oerhört rolig att delta i. Åtta lag, med fem ekipage i varje lag, får under tiden fredag kväll- söndag lunchtid, nio uppdrag att genomföra och klara av efter bästa förmåga.

Vårt lag fick nummer 2, stor pappsiffra som hängdes upp på 12-mannatältet, så att tävlingsledningen lätt hittar respektive lag när när uppdragen skall delas ut.

Lag nr 2 var ett rent Mälarölag, bestod av undertecknad med västgötaspetsen/bevakningshunden Clara Cluck, Elisabeth Landfors med med collien/bevakningshunden Ebba, Olle Landfors med västgötaspetsen/räddningshunden Acke Ackspett, Marianne Kvist med  rottweiler/bevakningshunden Bettan och Birgitta Ålund med flatcoated retrievern/räddningshunden Trixi.

Vårt lag hette "Olle, Acke and the bitches"! Olle valdes självklart till vår gruppchef d v s Olle bestämde och så gjorde vi som vi ville :0)

Fast när det gällde orientering var det bättre att göra som Olle bestämde än som vi ville  - åtminstone i vissa fall.

Vi hade hyrt en Toyotabuss, i den tryckte vi in packning, oss själva och fem hundar och drog till Gävle.

Väl framme fick vi vårt "kit" d v s tält, kamin, yxa, spade, ved, "dogloos" till hundarna (ser ut dom en igloo i hårdplast) att sova i, 3 st komm.radio och lite till.

Bara efter 5 minuter på platsen insåg vi att det var en himla tur att vi alla medförde gott om myggmedel - jösses, vad mygg det var!

Med jämna mellanrum kletade vi på oss själva och satte även myggmedel på hundarna, dessutom tog vi in dem i tälten på kvällar och nätter, på dagen gick det bra med dogloos, men kväll och natt - huvva såna´mängder med mygg och knott.

Hundar har en fantastisk förmåga att breda ut sig på sovsäckar har jag märkt, t o m en liten västgöte kan faktiskt fylla upp en hel sovsäck - fråga mig inte hur dom bär sig åt :0)

Tältet uppsatt, all utrustning på plats, vi hade intagit kaffe och mackor vid kokvagnen och nu var det bara att vänta på det första uppdraget. Det är många faktorer som poängsätts under uppdragen - hur man bemöter folk, hur man tar hand om skadade och chockade, övrig sjukvård, taktik, samarbete i gruppen mm . Poängavdrag ges om man t ex drar över tiden, den tid lagen har på sig för varje uppdrag varierar mellan 1,5 och 2 timmar, restiden inkluderad.

Så - nu fortsätter vi i morgon...

Ja kära söta - vad skall man tro? Är det spökeri i farten:0)

Knappade in kanal 4 på förmiddagen - bara för att kolla - och si! Plötsligt hade jag alla de tappade kanalerna igen.

Stängde av och åkte till klubben, promenixade, ordentlig och duktig träning med alla tre hundarna - de var så på hugget och så duktiga !

Fika med kompisarna Eva och Inger och så tog jag en vända med ävnnerna igen. Bäst att passa på medan man kunde gå i snö:0)

Nu är gumman Tö ute och dryper runt igen, snöandet övergick i regn och nu är allt på väg bort - suck...

Fy attan för gumman Tö,

jag vill ha mera snö!

Anders braskar och julen slaskar,

det var så sant så sant,

och hur blir vi av med denna tant?

"Vita veckor" kan tolkas på flera sätt,

men medge att det skulle kännas rätt,

med lite minus och vitt på marken,

undras om Bore totalt har fått sparken?

Kollade kanal 4 igen när jag kom hem - borta!!! och de övriga i samma "mux" också.

Det är andarna.....huuuuu...

Nä, nu skall jag inte tjata med om mina larviga TV-kanaler, nu väntar vi tills il reparatore kommer.

Har ägnat lite tid åt att uppdatera min hemsida igen, nu går det "som katten tar korven" - som min norrländska mamma sa :0)

Kan dra till med ett annat förfärligt norrländskt uttryck, förmodligen mycket gammalt - den Sundsvallska definitionen på att vara mycket blek - håll i er :0)

"Hon såg ut som ett utskitet äppelmos på en tenntallrik i månsken" - kan inte vara mycket färg där.....

Man tror inte att det är sant! Actual vinter! SNÖ!

Vännerna flängde runt,fångade flingor, sprang...

 Insåg att här gällde det att snabbt dokumentera undret! I morgon kan det vara den vanliga blöta, leriga gräsmattan igen.