Gick igenom besiktningen med flying colours - inte en prick i protokollet.Skönt

Hade med hundarna, tog ut dem när det skulle besiktigas, Hippie gjorde stora ögon "vad är detta för ett plejs, här åker saker i taket, golvet är ihåligt, bilar ut och in och upp och ner - matte är det här verkligen ok"?Stina och Bitte suckade, himlade sig åt varandra och sa "Hippie, det är bilprovningen, spänn av, det är lugna puckar, titta på matte, verkar hon upprörd - VA"?

"Nää, ok då..." Så satte sig Hippie ner och studerade livet på bilprovningen. Mest intresserad var hon av en liten pojke som var där med sin pappa, ville gärna etablera kontakt och försökte sträääcka sin långa näbb mot honom, pep lite och svepte med svansen på golvet.

Pojken såg lite skraj ut, så jag släppte inte fram Hippie en tum.

I morgon blir det spring på mitt tak. Där sitter en jättelik radioamatörantenn (som jag nog nämnt tidigare) - har pratat med familjen om nedmontering - men lo and behold! En köpare har ringt, kommer i morgon med två "hjälpare" och en kärra, köper hela billevitten och monterar ner den - tack för det!

Då kör vi slutklämmen:

Utifall Att 2000, sista kapitlet

Söndag Kl 07 15

Nu gällde det båtflyktingar, en äldre man fanns ombord på en fiskebåt i hamnen, en hel familj saknades, man, kvinna och ett spädbarn visade det sig.

Birgitta och jag tog Trixi och Clara och sökte igenom ett litet skogsparti intill hamnen, rätt nära båten, resten sökte i och omkring byggnader i hamnen. Acke hittade kvinnan och barnet bakom ett skjul.

Trixi markerade en drunknad man efter stranden (en docka med kläder, i naturlig storlek, som låg under vattnet).

Här hade vi nog kunnat vara mer "pratiga" d v s försökt att med teckenspråk etc ta reda på hur många de egentligen var i flyktingsällskapet.Man ser hur svårt det är så fort man möter folk som inte kan svara, varken på engelska,svenska, tyska etc utan bara ser undrande och rädda ut när man säger eller frågar något.

Alla figuranter spelade som vanligt med på ett otroligt bra sätt.

Kl 10 45

Puuuhhh, sista uppdraget! Vid det här laget är alla lag rätt trötta och smutsiga :0) Ganska skönt att det bara är ett uppdrag kvar.

Här fick vi cykla iväg med hundarna, orientera oss efter karta fram till en mötesplats där "Bosse" skulle möta oss.

Hit kom ytterligare ett lag, fast de hade fått gå dit. Uppdraget gällde samarbete mellan två lag.

Scenariot var följande: Vi hade gått vilse hela bunten, det gick inte att ta sig hem, vi måste övernatta där vi var. Hur tänkte vi fixa det? Hur tänkte vi agera för att lättast bli uppmärksammade av folk som eventuellt letade efter oss?

Vi byggde vindskydd mot en vägbom, planerade att ligga människa, hund, människa, hund o s v. Om det inte gick att ha vissa hundar ihop så skulle vi göra två eller flera vindskydd och dela upp oss.

Vi körde sedan efter "vilse-principen", d v s 3 stycken av allt. Vi hängde 3 snitslar på flera ställen, högt och synligt, lade 3 stenar på flera ställen, 3 stora pinnar, drog 3 streck i marken.

Gjorde upp en signaleld med mycket rök, gjorde ett par mindre eldar som värmekällor framför vindskyddet etc etc.

Vi fick klart godkänt av Friluftsfrämjandet och Civilförsvaret och tog oss tillbaka till baslägret.

Sedan var det bara att "packa ihop och draga vidare"...Ner med tältet, lämna in all utrustning som noga prickades av, packa ihop egna grejor, fylla bussen igen, klia myggbett och vänta på prisutdelningen.

Alla deltagare samlades  i ett av rummen i den barack som användes som "sambandscentral".

 Vårt lag var ju  milt sagt lite udda när det gällde raser - till 95% bestod de övriga lagen av schäfer och rottweiler.

Spänningen var oliiidlig!

Här började Bosse Ek (tävlingarnas nestor, initiativtagare och centralgestalt) med att tala om vilket lag som vunnit, det var lag nummer 5 - grattis, grattis!

Sedan kom vi till silverplats - och där hamnade vi!Bara 20 poäng från det vinnande laget (poängen ligger på flera tusen).

Gissa om det kändes fint att tåga fram med två små rumpnissar, en collie, en flat och en 9-årig rottisdam och hämta andrapriset :0)

Dessutom inhöstade vårt lag två stationspriser för bästa prestation, dels på motorcykelstationen, dels på "vilse-"stationen.

Skitiga, myggmedelsstinkande och rätt trötta, men väldigt ,väldigt glada, och väldigt, väldigt stolta över våra hundar, klev vi in i bussen och åkte hem.

Vi sände många tacksamma tankar till alla de människor i olika frivilligorganisationer som ställer upp år efter år och gör den här tävlingen möjlig (vet dock ej om den fortfarande lever kvar).

Vi hade naturligtvis haft god hjälp i laget av att vi känner varann så väl, inget tjafs eller prestigetänkande behövde störa arbetet, vi fungerade mycket bra ihop.Hundarna fungerade också bra ihop och vi hade helt enkelt väldigt roligt hela tiden.

Vad vi alla mindes särskilt från den här omgången av Utifall Att var nog i alla fall Mariannes konstanta letande efter saker :0)

Hon letade ta mig tjyven hela tiden efter något, var det inte Bettans munkorg (alla hundar måste av säkerhetsskäl ha munkorg under transporterna, går utmärkt bra),så var det kameran, glasögonen, stövlar.....

Vi (även Marianne) hade väldigt roligt åt detta hela helgen.

Man minns också det pris - ett vedträ - som den ene figuranten i "oljeberget" fick vid prisutdelningen, för "bästa" prestation som figurant :0)Den stackaren hade nämligen somnat på ett pass och när den aktuelle föraren och hunden trevade sig fram i mörkret och vattnet, var det inte svårt att lokalisera den "skadade" - snarkningarna genljöd längs hela gången !

Ett annat pris delades ut till det tjejlag som lyckades med det omöjliga,

d v s att vända tältet helt och hållet ut och in och förtvivlat försöka få upp det.

Ordnade sig så småningom, men de fick svettas ett tag först :0)

 Kändes naturligtvis också väldigt roligt att ett lag där alla kom från Mälarö BK, placerade sig på prispallen.

Slut i rutan!

Usch!Varför är man begåvad med en så livlig fantasti - och framför allt - varför skall jag alltid drömma så infernaliskt?

I natt, eller antagligen mer åt morgonkvisten, drömde jag att jag var ute och gick med hundarna i ett väldigt märkligt landskap, går inte att beskriva riktigt , det växlade snabbt (som det gör i drömmen) och plötsligt var hundarna så långt framför mig att de bara var små prickar.

ag vet bara att jag hann tänka "men så där långt borta brukar dom aldrig vara" och jag ropade på dom högt och lite ängsligt.

Då! Var de bara borta! Försvunna! Jag sprang som en galning och såg då att de försvunnit utför ett stup, vad som fanns nedanför stupet har jag inte en aning om.

Fasa! Skräck! Resten av drömmen var bara letande och letande, var och hur vet jag inte, vet bara att jag letade frenetiskt och med skräcken hela tiden bultande i kroppen och min enda tanke är "jag måste få hjälp att leta, jag måste få hjälp att leta".

Så går jag, trött och slut i en helt annan typ av landskap, fortfarande letande, genom ett fält med högt torrt gräs, hör något bakom mig och där kommer alla tre rusande mot mig.

Tungorna hänger, de är våta och smutsiga men lika lyckliga som jag. Jag vaknar med tårarna  strömmande, precis mitt i en "bild" där jag sitter på marken och försöker krama alla tre på en gång.

Vännerna var lite milt förvånade över att matte grät så det sprutade och låg där i sängen och höll långa haranger om hur hemskt det hade varit och hur lättad hon var att det var en dröm.

Varför drömmer man sådan smörja? Antagligen just för att man är så in i bänken rädd för att förlora dom - och så har man väl sett och läst lite för mycket hemskheter (är deckarfan) och hjärnan måste göra sig av med en del och bearbeta.

Nåväl, allt ät lugnt och det mest spännande som händer i dag är att jag skall besiktiga bilen :0)