Fixade lite i mitt "blomsterrum" i garaget. Låter pretentiöst men är bara ett litet extrarum längst ut i garaget - tidigare min mans "schack" d v s hans radioamatörtillhåll, numera förråd för krukor och övervintrande blomster + lite andra prylar. På några av hyllorna har jag ställt gamla papperskort + CD:n med senare digitala bilder. Håller ca 7-10 grader i rummet under vintern, vet inte, men hoppas att korten klarar sig. Står sorterade i plastkassar.

Nåväl - ramlade över kort från våra fullkomligt sagolika turer på kanalerna i England. Något som många inte vet - det finns många, många hundra kanaler och olika rutter i det engelska landskapet, där man kan ta sig fram med pråmar, inte snabbare än 4knop/timmen, kanalerna är grunda, du står i dem till midjan om du skulle dratta i (vilket Peter gjorde en dag... så vi kunde verifiera detta :0) ).

Första året vi gjorde denna resa, åkte vi med bästa kompisarna Ulla och Lasse + deras "sladdis" Gustav (då 13, nu 22 år). Flög till Manchester, tog taxi till båthamnen, hämtade ut vår pråm "Shimmer", 20 meter lång och vägande 12 ton! "Kaptenerna" Lasse och Peter (ivriga som smågossar på hajk) blev instruerade i ca 20 minuter angående  hur att handhava båten - sedan var det bara att dra iväg, med karta över rutten + diverse bra ankringsplatser och sevärdheter under vägen.

Shimmer innehöll, förutom en kraftig, fullmatad dieselmotor och stora vattentankar, 3 sovrum,fullt utrustat  kök med bra matplats, liten TV (användes totalt 10 minuter under en vecka, bara för att kolla om den funkade), två badrum, det ena med dusch, det andra med badkar, båda med toaletter och så kunde man göra om två av sovrummen till små "vardagsrum" med väggfasta soffor på båda sidor. I en garderob fanns också ett antal regnställ och stövlar - just in case......

På båda utsidorna och längs  den tämligen smala pråmen fanns möjlighet att gå, liten pyttereling fanns - taket var platt och fungerade utmärkt som soldäck om man ville det. Ute, i  fören fanns sittplatser på båda sidor, här tillbringade vi oftast kvällarna, med kaffe, liten kaka, whisky eller sherry, efter behag - njöt, pratade och framför allt skrattade....

Gustav pratar fortfarande om denna resa - trots att han var ensamt barn, står denna resa i ett gyllene skimmer - "Shimmer".....

Detta med kanalåkandet är engelsmännens motsvarighet till svenskarnas husvagnssemestrande - vi har ju allemansrätten - så icke i England, däremot kan du åka rätt fritt på kanalerna - men passa dig noga och kolla var du ankrar! Ve dig! Om du ankrar inom "private property" - det måste stå "public mooring" (tillåten/allmän ankring) annars....

Vår pråm var ju väldigt stram och "anständig" - men jisses, vilka skapelser vi såg under färden (från whitchurch till Llangollen i Wales och tillbaka) - blompottor och veritabla köksträdgårdar med örter och tomater på taken, papegojburar med pratglada gojor, pråmarna målade med gamla historiska motiv alternativt en slags kurbitsmålning.

Här glider vi förbi en dylik. Till vänster, längst i aktern på vår Shimmer, ser man kaptenerna Peter , till h.  och Lasse till v.

Massor med hundar fanns det på pråmarna - ofta 3-4 stycken på varje pråm. dessa pråmar drogs i äldre tider av hästar, därav gångstigarna på båda sidor om kanalerna - man kan lugnt kliva av pråmen och promenera ett tag om man ville röra på sig ( förutom då vi gjorde "strandhugg " och kollade sevärdheter) vilket Ulla och jag ville varje dag :0)

"Pråmhundarna" släpptes då och då av för att rasta sig, de sprang längs kanalen, sniffade, motionerade, gjorde vad de skulle, höll hela tiden koll på sin egen pråm, mötte andra hundar "mors,mors" och så fortsatte de. Ingen gång såg vi spända möten eller ens antydan till slagsmål - men här hade de ägare och (förhoppningsvis) flockledare en bit ifrån och måste hålla koll på dem  - inte tid till gruff och bråk.

Däremot fick vi flera gånger besök av vovvar på vår pråm - rätt som det var kom en glad hund hoppande ombord, svansviftande och social - "morsning, has det möjligen en godbit"? De fick en ostbit elller en liten kakbit, klapp och lite gullegull, så sa de tack och hoppade iland, skuttade framåt eller bakåt och hittade sin egen pråm och hoppade ombord. Snacka om härligt hundliv :0)

Vi hade strålande väder hela veckan förutom en halv dag då det regnade - klart uthärdligt!  

 På kvällskvisten la man till vid lämplig mooring, travade upp till därliggande pub och käkade middag med några pints eller ett glas vin, pratade och umgicks med "locals", fick tips om morgondagens sevärdheter och släntrade så tillbaka till pråmen för att inta kvällskaffe med tillbehör i fören - en helt ljuvlig vecka!

Inte undra på att detta kallas för "the fastest way to slow down" - rekommenderas å det varmaste!!!

Bara "ett par meter vatten" + en rätt smal gångbro. här står Gurran på akvedukten vid Pontcysyllte (Ja, den heter så!) - ligger ca 75 meter upp i luften, i "nowhere" så att säga, 500 meter lång. Vi fick inte gå över på kvällen då vi kom, det blåste för mycket!

Fick vänta till nästa morgon - det kändes lite pirrigt i magen kan jag säga, när  man tittade över kanten på pråmen så såg man rätt ner i dalen där det gick får..

Men konstruktionen har ju hållit i många hundra år...

Så var reseskildringen klar för denna gång :0)

...är väl ett par kapitel för sig. Det blir aldrig som det sas från början.

Lämnade bilen i morse, klev ner i det diminutiva kontoret och lämnade nyckeln.

" Jo du, hrrmmm, de där däcken jag sa att du skulle få, Nokia du vet"...

"Jaaaa...."

"Jo, dom är slut hos tillverkaren, så nu har jag ett par andra och dom blir ju liiiiite dyrare".....

"Jaha".....

(vad säger man - skit i däcken, jag kör på fälgarna - det är bara att acceptera och se neutral ut)

"Fast jag skall se vad jag kan ordna för pris"...

"ok"...

Tog ut hundarna ur bilen och vandrade hem över fälten.

Vacker morgon - bilden blev lite märklig, men rätt fin ändå tycker jag

En busig collie hade vi med oss

Och så måste man ju mugga hagtornsbär

 

Men hallå! en känguru på Ekerö???

Två stycken till och med...

Är man kort i rocken så får man anstränga sig lite extra för att komma åt.

Pysslade lite hemma, efter cirkus 1,5 timmar ringer det.

"Ahh tjena, det är bilverkstan´"

"Jaha, hej".

" Jo du, bromsskivorna ser för taskiga ut, vi måste nog byta dom också"..

"Jaha".

(Vad säger man - ähhh, det spelar ingen roll, byt bara beläggen. Spotta på skivorna och putsa upp dom lite bara. Återigen, det är bara att acceptera med neutral röst)

"Ok, vi fixar det sörru".

"Bra, vad är vi uppe i då"?

(4.500:- var utgångsbudet)

 "få se här - räkna, räkna - ahh du vet, vi landar på 6.788 pengar"

"Jaha"

En kvittrande glad bilmek ringde vid 14-blecket och meddelade att min Volvo var klar.

Hade fikafrämmande (Grålöten-Eva) - vi avslutade i lugn och ro och så tog jag vännerna och gjorde en längre runda över fälten tillbaka till verkstaden och löste ut dyrgripen.

Nu är bromsarna bytta både fram och bak i år - känns bra trots att det kostar. Till verkstadens heder skall också sägas att jag fick de dyrare däcken för samma pris som de först utlovade - tack, tack!

Man tror inte att det är sant - golvuret har stannat! Pendeln slår men visarna står still, båda ringverken la av för flera dagara sedan. Jag börjar så smått ge upp...

Ringde den arme urmakaren i dag, han var svårt förkyld och låg i sängen. Inte bara förkylningen gjorde att han lät lite matt ;)Vi kom överens om att ta ett nytt tag när han tillfrisknat, funkar det inte då, d v s med ringeriet, så får jag väl nöja mig med att den går, för det skall den banne mig göra.

I morgon blir jag billös, men får (får och får...)på eftermiddagen en bil med nya bromsar fram, två nya vinterdäck samt navkåpor på alla fyra däcken - tycker inte att det ser trevligt ut med "nakna" däck. Sommardäcken har ju aluminiumfälgar, så di ser ju hur bra ut som helst.

För övrigt är det fortfarande rätt lågt i tak, trots ihärdiga försök från min sida att ingorera mörka moln och depressivt tänkande.

Rannsakade mig själv i dag på promenaden å golfbanan och kom fram till följande självklarheter - som naturligtvis legat framför näsan på mig men inte velat ses.

Det är i sin brutala enkelhet så att jag för  1,5 år sedan blev änka efter 42 års äktenskap och där de 3 sista åren var väldigt svåra, beroende på konstant oro för Peter och beroende på att man som vidsidanstående faktiskt inte kan lyfta bort det här oket från sin partner, hur gärna man än vill.

Efter Peters död har jag sett till att hålla mig fullt sysselsatt, med hus,hundar, barn, barnbarn och diverse andra aktiviteter - jag har stått i och varit väldigt "duktig". Här vilar inga ledsamheter, se så tapper jag är, tiddelipom, visst är jag nu ensam, men det går så bra,så bra såååå....

Men - nu har en viss stiltje inträtt, p g a årstiden, begränsade möjligheter till utomhusaktiviteter, man kan inte renovera huset i alla oändlighet o s v.

Och då! Hinner sorg och saknad ikapp, man blir hudlös, händelser i vardagen som inte är så himla allvarliga egentligen, blir betydligt svårare att tackla, man har inte det här lugna och sakliga bollplanket att studsa saker emot, som faktiskt funnits där i 42 år.

Barn med respektive, barnbarn och vänner är toppen - i synnerhet ungarna ställer upp hur mycket som helst, men ändå......

Så man får nog bara inse att det är att gilla läget, ta det lugnt, låta sorgen ha sin tid - tillåta sig att inse att även uppladdningsbara batterier till slut inte tar laddning...

Men då får man byta ut dem! Kan ta lite tid, men det skall ordna sig.

Och så får jag tänka på hur priviligierad jag ändå varit som haft en (och samma) partner i 42 år - många, många får klara allting själv jämnt!

G´afton

Äntligen! Flaggorna är borta, alla skyltar överdragna med svarta sopsäckar, inte en golfare inom synhåll!

Nu kan man lugnt flanera runt hela golfbanan vid klubben, hundarna kan rejsa och man kan gå och filosofera.  Även på den fina golfbanan vid Skytteholm är det nu fritt fram - ända till i vår - härligt!

Hippie tittade misstänksamt på en stor skylt iklädd sopsäck - vad var nu detta? Jag styrde stegen mot den och hon var framme före mig, sniff, sniff, aha, ingt att bry sig om. Jag tog i säcken och ruskade den lite - huvva! Nu lät den också, prassel, prassel! Hippie stod still ett par sekunder, tittade på mig och så gick hon fram igen och sniffade och försökte nagga lite försiktigt i säcken. Jag berömde henne förståss men lockade diskret bort henne innan det blev åverkan på säcken. Västgötarna struntade fullständigt i alltihop, betydligt smaskigare att hitta harpluttar runt skylten -äckelmajor!!

Jag ser dock noga till att vara försedd med bajspåsar när jag går på golfbanorna - tyvärr, tyvärr ser man att inte alla hundägare som frekventerar golfbanorna är detsamma. Undrar också vilken ras de har - ser mest ut som om elefanter varit framme, usch!

Även om vi har en golfbana s a s dikt an mot hundklubben så är MBK:s medlemmar långt ifrån de enda som går på banan - nä, man ser folk och hundar lite överallt och många av dem känner jag inte alls igen.

Tyvärr ligger det nära till hands att klubben får bära hundhuvudet (haha) för oupptagna högar, även om vi inte är skyldiga. Det står soppellar överallt året runt, bara att slänga påsen där! Lätt som en plätt!

Som alltid förvånar det mig att folk har så klen fantasi - dom kan själva trampa i en smaskig hög en vacker dag ;) och hur kul är det?

Nog skitpratat.

I kväll har vi kört inomhusträning. Jag har varit dålig på det - bättring sker alltså nu. Med Hippie tränade jag "give me five", att stå fint (ringträning), sitta framför mig (utgångsposition  för rallylydnad har jag förstått) samt att lägga sig snabbt.

Bitte tränade jag sitt vackert med, ge tassen, samt backa.

Stina fick lite ge tassen-träning också, slalom mellan mina ben och så började vi med rulla runt - det kommer inte att bli lätt ;)

Vi fortsätter.....

Sådan träning är självklart lättare om man bara ha en hund - men nu har jag tre och då är det bara att sätta igång. Sätter en kompostgrind för dörröppningen till hallen, där får två stycken vara och den tredje är med mig i vardagsrummet  - helt omöjligt att ha alla tre inne på en gång :0) men de är jätteduktiga, de två arma krakar som "inte får vara med", sitter snällt och tyst i hallen och väntar på sin tur - kollar uppmärksamt på vad den lyckliga får göra. De vet så väl att alla får sitt.

I morgon blir det sökträning på klubben, jag åker dit tidigare så att vännerna får en ordentlig runda på golfbanan innan. Nu har jag lagt in götarnas "vinterjackor" i bilen, Hippie får sitt nya täcke på söndag - limegrönt!

 Mia - med den misshandlade näsan , syr ett till henne - det är en snäll kompis det :0) Mia är jätteduktig, syr väskor, små hundpryttlar, täcken, fodrade  fällar, you name it - och dom är både snygga och välsydda - och inte dyra.

Man kanske kan tycka att västgötar har mycket päls och borde klara sig utan täcken - men ligger man i en kall bil så blir man kall! Även om man har päls! Hundarna gillar verkligen sina täcken, har aldrig försökt ta dem av sig eller sett besvärade ut - nej, de gosar ner sig i buren och sover så gott med täckena på. När man tar ut dem är de varma, mjuka och goa i kroppen.

Jag stretar på med Rapportören - nu kommer kursprogrammet från Bert inom kort - och så ordföranderader och lite annat från Malou senare i veckan - så vidtager finputsning och korrekturläsning.

Jag undrar hur många gånger jag går igenom varje sida, 10-15? Och ändå kan jag plötsligt upptäcka att en bokstav saknas eller dylikt.

Men jag kan vara lugn! När blaskan är färdig, skickar jag den till Henrik för ytterligare korrektur och koll - och där slipper inget igenom, jag lovar :0)

Först därefter går pdf-filen till tryckaren.

Nu vill jag ha en stor balja thé!

Apropos bita och riva....

När Clara var sisådär 12 veckor gammal, var vi på klubben för att "glassa" lite med nya valpen...

Clara blev vederbörligen beundrad och gullad med - inget på jorden är sötare än västgötaspetsvalpar, det vet vi ju alla :0)

Willy  - sambo med "grålöten-Eva" och naturligtvis megafan av alla västgötar - särskilt de som växt upp i hans eget kök :0), lyfte upp lilla söta Clara, gullade med och pussade på henne och lilla förtjusande Clara gullade tillbaka - dessvärre hakade en av hennes sylvassa canintänder fast i Willys haka ! och gjorde en rejäl skåra i den! Willy blödde kopiöst - och länge!

Vad lär vi oss av detta

jo - att en bestämd hand sätta,

framför upphoppande valp

för att rädda både haka, näsa och skalp!

Tack för kommentarer Bitte och Lisbeth!

"En lite lugnare collie" - hah!

Jag vet inte hur många cylindrar den här damen är utrustad med, men det är inte bara en 4-cylindrig motor i henne:0)

Visst, hon kan vara hur lugn och fridsam som helst - ligger just nu utspilld som en brasmatta bakom mig och småsnarkar.

Men i aktiv tillstånd är det fullt ös, medvetslös....

Hon springer fantastiskt fort - det gör västgötarna också - dom kartar på och ser ut som små räkor när det går som fortast - Hippie är ju lite elegantare när hon springer - ni vet, svallande colliepäls å´de´...

Hon älskar dragkamp, kan hålla på hur länge som helst, spelar ingen roll om det är med annan hund, med mig eller annan tvåbening, bara det dras ordentligt och hon får hålla emot så mycket hon orkar och gärna låta lite också.

H. är förvånansvärt stark. Götarna är veritabla små kraftpaket, där får man verkligen ta i för att inte bli av med trasan, men Hippie ligger inte långt efter. Hennes drygt 1 1/2-årige släkting Azlan är så stark att jag inte orkar hålla emot, när vi har dragkamp under sökträningen, han vinner!

Dessa collies överraskar mig mer och mer. Jag trodde att jag visste en hel del om dem, efter att ha levt så nära Bettan och Olles hundar i 15 år - men jag vet långt ifrån allt. Det här är framför allt riktigt listiga typer :0)

Jag knegar för övrigt på med Rapportören, det blir ett digert nummer detta sista för 2007, känns bra.

Har just försökt ladda ner drivrutiner för min scanner ,från Canon, det kanske funkade..

Hittar inte någon manual för den, begriper inte vart den kan ha tagit vägen, samlar allt dylikt på samma ställe. Min gamla scanner var urlätt att jobba med, den här är bara DUM!

Man tar sig för sin panna

när man försöker scanna,

texten scannas fortfortfort

men blir inte större än en flugelort :0)

(Hihi, gissa vem som alltid rimmar på julklapparna? Familjen förväntar sig rim på vartenda paket och jag tycker att det är kul)

...om jag skrivit något om Hippies lilla bravad i dag.....

Ok - here it goes :0)

Bettan och kompisen Mia var också med på SKK-mötet om WDS och circuit-utställningarna i dag.

Jag hade ju hundarna med, de rasade på fältet i en halvtimme före mötet och jag hade bäddat med extra duntäcke(!) bak - men klantigt nog åkt ifrån deras täcken. Nu var det inte så äckligt kallt och jag ställde bilen i den bleka solen, men gillade ändå inte att ha dem där för länge.

Kände när mötet började dra sig mot sitt slut att nu måste jag ner och kolla vännerna. Min "medbrottsling" från SKV fick lyssna ensam på de sista frågorna.

Rastade åter hundarna på det jättestora fältet, när vi återvände till bilarna så var mötet slut och Bettan och Mia stod vid min bil. Jag hade lite avslutningssnack med SKV-kompisen, Bettan tog Hippies koppel och så skulle Mia (som också har collie) gulla lite med Hippie. Hippie exploderade av fröjd - MIA! MIA! Var är tant Tilda???

Mia böjde sig ner och precis då skuttade Hippie, yr av glädje - de s a s möttes halvvägs och Hippies trut bankade i Mias näsa - gissa om det blödde! Inte näsblod utan det blev en rispa i huden och det blödde, och blödde och blödde.

Mia stod där med papper och tryckte och tryckte, så fort hon tog bort pappret så rann det igen. Det blev inte bättre av att hon skrattade hejdlöst hela tiden - jag tyckte inte att det var så kul, men Mia och Bettan bara fnissade.

Till slut kunde syster Bettan tvätta skråman och det hela lugnade ner sig, kom t o m ett litet plåster på näsan.

En olycka - tur att det var Mia......

Och Lisbeth har rimmat, inte en gång utan två,

jaha, en annan får väl hänga på:0)

Jag vaknade i den arla morgonstund

efter ett väl utfört nattjobb av herr J.Blund

Och tänka sig – illamåendet var borta,

den löjliga demonen kom till korta,

han smet i mörka timmen, det fega kräket

och mandrom kunder dra åstad mot Almare-Stäket.

Mötet hölls högst upp i ett iskallt magasin

SKK-informationen var dock gedigen – rent av finfin!

Vi fick treva i mörker efter kaffe och macka

det var ändå gott – man får tacka!

Men -  trappan var både hal och brant,

inte bara en   fot halkade och slant.

Här skall hållas nån´slags mingelfest

då är det nog attan bäst

att den sker

på planet som är  längst ner,

man bör nog inte mingla

 och runt i trappan vingla,

efter intag av rusande drycker

då kan det lätt bli gång med krycker.

Ursäkta nödrimmet på slutet.

Här är några (dåliga) mobilbilder från Monster Jam. ...åsså´ tar vi sats och mosar en radda gamla bilvrak lite till..Kolla, man kan få upp de små shoppingbilarna på högkant också..  Här är "Byrackan" - "Monster Mutt", med flaxande öron och svans Freestyle med crosshojar - det här tyckte jag var otäckt!Han har en bra bit till marken.... Det syns inte här, men di gjorde volter och saltomortaler också.. Usch....