Man tror inte att det är sant - golvuret har stannat! Pendeln slår men visarna står still, båda ringverken la av för flera dagara sedan. Jag börjar så smått ge upp...

Ringde den arme urmakaren i dag, han var svårt förkyld och låg i sängen. Inte bara förkylningen gjorde att han lät lite matt ;)Vi kom överens om att ta ett nytt tag när han tillfrisknat, funkar det inte då, d v s med ringeriet, så får jag väl nöja mig med att den går, för det skall den banne mig göra.

I morgon blir jag billös, men får (får och får...)på eftermiddagen en bil med nya bromsar fram, två nya vinterdäck samt navkåpor på alla fyra däcken - tycker inte att det ser trevligt ut med "nakna" däck. Sommardäcken har ju aluminiumfälgar, så di ser ju hur bra ut som helst.

För övrigt är det fortfarande rätt lågt i tak, trots ihärdiga försök från min sida att ingorera mörka moln och depressivt tänkande.

Rannsakade mig själv i dag på promenaden å golfbanan och kom fram till följande självklarheter - som naturligtvis legat framför näsan på mig men inte velat ses.

Det är i sin brutala enkelhet så att jag för  1,5 år sedan blev änka efter 42 års äktenskap och där de 3 sista åren var väldigt svåra, beroende på konstant oro för Peter och beroende på att man som vidsidanstående faktiskt inte kan lyfta bort det här oket från sin partner, hur gärna man än vill.

Efter Peters död har jag sett till att hålla mig fullt sysselsatt, med hus,hundar, barn, barnbarn och diverse andra aktiviteter - jag har stått i och varit väldigt "duktig". Här vilar inga ledsamheter, se så tapper jag är, tiddelipom, visst är jag nu ensam, men det går så bra,så bra såååå....

Men - nu har en viss stiltje inträtt, p g a årstiden, begränsade möjligheter till utomhusaktiviteter, man kan inte renovera huset i alla oändlighet o s v.

Och då! Hinner sorg och saknad ikapp, man blir hudlös, händelser i vardagen som inte är så himla allvarliga egentligen, blir betydligt svårare att tackla, man har inte det här lugna och sakliga bollplanket att studsa saker emot, som faktiskt funnits där i 42 år.

Barn med respektive, barnbarn och vänner är toppen - i synnerhet ungarna ställer upp hur mycket som helst, men ändå......

Så man får nog bara inse att det är att gilla läget, ta det lugnt, låta sorgen ha sin tid - tillåta sig att inse att även uppladdningsbara batterier till slut inte tar laddning...

Men då får man byta ut dem! Kan ta lite tid, men det skall ordna sig.

Och så får jag tänka på hur priviligierad jag ändå varit som haft en (och samma) partner i 42 år - många, många får klara allting själv jämnt!

G´afton

 

Lisbeth

14 november 2007 19:19

Britta, så klokt och fint skrivet...

Tänk om fler hade samma självinsikt?

Allt gott önskar Lisbeth

 

Karin

14 november 2007 19:34

Hej!
Jag tycker att du är en fin och tapper person. Kanske kan du "dra ner på duktighetskraven" och låta barn och vänner ta hand om dig lite bara.... Kram

 

Britta

14 november 2007 20:04

Tack - vad vore man utan vänner....
Väldigt fattig......

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I går var det glad familjeträff på Skytteholms golfbana - västgötaspetsfamiljeträff! 8 götar och en collie flängde runt och hade kul. Mina tre - Stina,Bitte, Skrållan och Hippie förståss- och så matte Birgitta och grabbarna Feldt-von Otter, Valle (...

.....efter mycket funderande har min lilla hjärna kommit fram till detta:   Jag har bloggat sedan 2007, snart 6 år. Jag tänker inte ta bort bloggen - förutsatt att inte själva sajten tänker lägga av. Har haft lite tankar på att flytta den till ...

.....bara lite "snapshots" från dagens eftermiddagspromenad i Myra. Lite gråmulet, men ändå en vacker och framför allt fridfull prommis.   Ormbunkar är vackra även när di är vissna.         Collie...      Bitvis ganska brant ......

I dag åt vi lunch hos Ida med matte, i Järfälla. (Ida = dotter till Bitte och mamma till "mina" valpar från förra sommaren). Idas matte Britta Asp har stor del i den kullen, hon "lånade ut" Ida och ställde upp alldeles otroligt fint under hela tiden,...

...att fullkomligt bombardera oss med sin fantastiska färgprakt - liksom för att mildra det bistra och ofrånkomliga faktum vi står inför  - nämligen  att nu är " de långa kalsongernas natt " väldigt nära...   Mina dahlior går nu på 10:e året. Blo...