Man tror inte att det är sant - golvuret har stannat! Pendeln slår men visarna står still, båda ringverken la av för flera dagara sedan. Jag börjar så smått ge upp...

Ringde den arme urmakaren i dag, han var svårt förkyld och låg i sängen. Inte bara förkylningen gjorde att han lät lite matt ;)Vi kom överens om att ta ett nytt tag när han tillfrisknat, funkar det inte då, d v s med ringeriet, så får jag väl nöja mig med att den går, för det skall den banne mig göra.

I morgon blir jag billös, men får (får och får...)på eftermiddagen en bil med nya bromsar fram, två nya vinterdäck samt navkåpor på alla fyra däcken - tycker inte att det ser trevligt ut med "nakna" däck. Sommardäcken har ju aluminiumfälgar, så di ser ju hur bra ut som helst.

För övrigt är det fortfarande rätt lågt i tak, trots ihärdiga försök från min sida att ingorera mörka moln och depressivt tänkande.

Rannsakade mig själv i dag på promenaden å golfbanan och kom fram till följande självklarheter - som naturligtvis legat framför näsan på mig men inte velat ses.

Det är i sin brutala enkelhet så att jag för  1,5 år sedan blev änka efter 42 års äktenskap och där de 3 sista åren var väldigt svåra, beroende på konstant oro för Peter och beroende på att man som vidsidanstående faktiskt inte kan lyfta bort det här oket från sin partner, hur gärna man än vill.

Efter Peters död har jag sett till att hålla mig fullt sysselsatt, med hus,hundar, barn, barnbarn och diverse andra aktiviteter - jag har stått i och varit väldigt "duktig". Här vilar inga ledsamheter, se så tapper jag är, tiddelipom, visst är jag nu ensam, men det går så bra,så bra såååå....

Men - nu har en viss stiltje inträtt, p g a årstiden, begränsade möjligheter till utomhusaktiviteter, man kan inte renovera huset i alla oändlighet o s v.

Och då! Hinner sorg och saknad ikapp, man blir hudlös, händelser i vardagen som inte är så himla allvarliga egentligen, blir betydligt svårare att tackla, man har inte det här lugna och sakliga bollplanket att studsa saker emot, som faktiskt funnits där i 42 år.

Barn med respektive, barnbarn och vänner är toppen - i synnerhet ungarna ställer upp hur mycket som helst, men ändå......

Så man får nog bara inse att det är att gilla läget, ta det lugnt, låta sorgen ha sin tid - tillåta sig att inse att även uppladdningsbara batterier till slut inte tar laddning...

Men då får man byta ut dem! Kan ta lite tid, men det skall ordna sig.

Och så får jag tänka på hur priviligierad jag ändå varit som haft en (och samma) partner i 42 år - många, många får klara allting själv jämnt!

G´afton