I kväll har det varit  "spring-i-ring-träning" på Mälarö BK. Energiska Bettan drog ihop de fyra hundar från Fornborgen, som skall ställas ut på Stora Stockholm, för ringträning och träning i att ställa upp gruppen - eftersom det nu blir en uppfödargrupp.

Detta under förutsättning att inte alla fyra åker ut med tvåor - man vet aldrig, men hoppets lampa måste lysa :0)

Marie, en duktig ung tjej som gillar att visa hundar (Marie är dotter till en av Bettan och Olles vänner bland räddningshundsförarna) kom också, hon skall visa en av hanhundarna.

Så vi sprang, i stövlar och tjocka jackor, på klafsig appellplan, i strålkastarljus - hundfolk ÄR inte kloka :0) - varv på varv. Provade lite olika konstellationer i gruppen och så tränade vi på att ställa upp dem.

Ni vet, så där lite snett framåt, med förarna s a s i bakgrunden - blev riktigt tjusigt.

Vi kom också överens om att alla skall vara svartklädda, enklast så.

Nu har jag bestämt mig ! Jag skall springa ett antal varv med Hippie varje dag - SPRINGA! Det är lite annorlunda fart i collieringen än i västgötspetsringen. Någon gång kan det bli lite spring i v-spetsringen, men oftast räcker det med hastig marsch - benen är ju lite kortare på dessa små vä'nner :0)

Skadar inte alls att mandrom får upp farten lite :0)

Visserligen hatar jag att springa, har alltid gjort det - jag kan gå hur långt som helst, men springa........

Men vad gör man inte för att inte förstöra för sin hund.

Azlans husse Sören och jag skall också passa på att träna när vi ändå ses i sökgruppen.

Efter träningen gick vi in i klubbstugan, Maries mamma Tiina kom också, Tiina och Marie intog medhavd kinamat och vi andra tog en fika. Så blev det mycket skratt och snack ett tag, därpå gick alla utom jag, ner på planen igen, nu för att träna lydnad.

Jag åkte faktiskt hem, kände mig inte riktigt i form att träna mer.

Det gnager lite i magen inför Bittes operation i morgon - men det är klart att det kommer att gå bra - eller hur.......

Jag kommer att känna en oerhörd lättnad när jag får hämta hem henne i morgon eftermiddag - lilla gumman, vad man utsätter henne för - men det är för hennes bästa - det är enda ursäkten.

Jag upprepar, som ett mantra, det som veterinären sa till mig i måndags "jag har aldrig någonsin upplevt några negativa konsekvenser av att göra en tonsillektomi".

Snälla - håll tummarna för Bitte!