I dag var vi först å Mälarö BK, träffade Marianne med Fia och Exi - båda trefärgade vackra colliedamer från min dotter och svärson.

Exi och Hippie är kullsyskon. vi var lite tidiga så alla 5 hundarna kunde röja som de ville på klubbområdet - härligt att se dem flyga fram - tre långpälsade och två små kortbenta, vansinnigt energiska damer:0)

Marianne och jag tog en fika i klubbstugan och så gick vi ner på planen med Exi och Hippie och tränade lite budföring - nema problema, båda for som vinden, både fram och tillbaka - störtroligt!

Jag åkte sedan in till Bromma och Lunda industriområde, där en däckfirma förvarar mina vinter- respektive sommardäck. Peter hade den här firman eftersom han jobbade i närheten, jag tror att jag skall försöka hitta någon på Ekerö - känns onödigt att åka så pass långt. Håhåjaja, däckbytet tog tid, det kom kunder som skulle titta på nya däck, det ringde i tillefonen, det skulle gullas med hundarna, vilket förståss var helt ok ;0) det kom polare och snackade......

Efter cirka 2 timmar var det klart och betalt....

Den upptagne, men väldigt trevlige däcksbytaren påpekade att jag borde byta bromsbelägg fram (sas inte ett ljud om detta vid besiktningen...) - bak är nyligen bytta, dessutom behöver jag byta två vinterdäck - kanske lika bra att byta runtom - nytt är nytt!

Styrde färden mot Ekerö, gjorde ett överslag - nya belägg, arbete, nya däck, arbete - tja, en affär på säkert 6.000bara 2 däck ramlar iväg på minst runt 2000:-/däck.

Och så en liten 1000-milakontroll - suck - vi  är säkert uppe i 8-9 lakan innan det är klart ...

Tankarna gick på vägen hem - associerade till bromsar, däck etc....

Mindes den förfärliga dagen för många, många år sedan - måste ha varit runt 1995-96..

Jag var på väg till Rosersbergs övningsfält, för att träna räddningssök med min ljuvliga goldentik Rakel, Clara Cluck var en ung "pike" och med hon också. Detta var i november, barmark, ingen halka - jag kom Kymlingelänken förbi Kista och tog avfarten ner mot E4:an norrut.

I backen ner mot E4;an ser jag i ögonvrån hur en bil, nästan jämsides med mig, voltar i diket mellan nerfarten och E:4an. Bromsar instinktivt och ser en stor kudde flyga ut ca 20 meter framför min bil och landa på vägbanan. Jag kör in til kanten och stannar, ut ur bilen och springer mot olycksplatsen. Har faktiskt sinnesnärvaro nog att slita åt mig ett par vetbeddar ur  min Saab 900 (baksätet var alltid nerfällt och jag hade gallergrind, så hundarna hade stort utrymme och flera plädar) , där hundarna låg, dom for runt som ärtor när jag snodde underlagen.

På väg mot den halvvägs voltade bilen ser jag vad det var jag trodde var en stor kudde - gode gud! Det var en liten baby i en åkpåse!! Babyn hade suttit i knät på någon i baksätet och slungats ut genom bakrutan. En ung man tog upp babyn och höll den krampaktigt mot sig, jag såg att barnet var likblekt, medvetslöst, hade snarkandning och det rann  en liten rännil blod från ena örat - inget att göra mer i nuläget, bara vänta på ambulanspersonal. Framme vid bilen, fler bilar hade stannat, en kvinna satt fastklämd i framsätet, svårt skadad, framför allt i huvudet - mycket blod och jag tror att hon var delvis skalperad - ursäkta, men det var faktiskt så.

Någon ville få upp dörren och få ut henne men jag försökte hindra dem och lyckades faktiskt, sa att vi vet inte vilka inre skador hon har, vi får inte rubba henne i detta skede.

Föraren av bilen var en ung kvinna, hon satt kvar vid ratten , svårt chockad och även hon skadad, men inte lika allvarligt, hon försökte komma ut själv. vi hjälpte henne ut, hon andades mycket dåligt och ena armen hängde som en sparris. Två personer la henne på rygg på mina vetbeddar - HALLÅ! Där ingrep läkarsekreteraren och räddningshundsföraren, som genomgått ABC-utbildning - framstupa sidoläge är vad som gäller.

Plötsligt såg jag en annan ung man, passagerare i bilen, som med absolut tom blick vandrade rätt ut i E4:an - fick tag i honom, ner i diket med honom, satte honom  och tryckte ner hans huvud mellan knäna, medan jag talade lugnande (hoppas jag). Han satt i alla fall kvar. Där satt jag och höll i honom tills ambulanserna kom.  På några sekunder var en jättestor plåtsax  i full gång, taket på bilen skars och klipptes  av och den fastklämda kvinnan kunde hjälpas.

Jag insåg att här hade jag inte mer att göra, var bara i vägen, samlade ihop mina vetbeddar och gick och satte mig i bilen.

Överlade med mig själv en stund, "kan du köra? Är du ok?" Jag tyckte det och körde rätt lugnt och samlat och utan problem (trots att hjärtat inte slog helt normalt) till Rosersberg.

När jag kom fram och gick ur bilen, stod hela gänget på parkeringen, vid de gamla bilvraken och riktigt stormglodde på mig....

"Ok, jag är sen, men det finns en förklaring"... Inte förrän mina polare började ta i mig och undra vad som hänt, insåg jag att jag hade blod på händerna, på kläderna, t o m i håret!

Jag lyckades genomföra en träning, lite halvtaskig, men ändå, och åkte så mot hemmet. (Detta var alltså före mobilens tid).

Vid avfarten upp mot Kymlingelänken, mot Vällingby och Bromma, kastade jag en blick tvärs över vägbanorna - inte ett spår av olyckan - precis då! När jag bromsar och skall svänga in på Kymlingelänken upptäcker jag - jag har inga bromsar! Det var som att trampa i deg, hände inte ett skit! Lyckades växla ner kraftigt och fick bilen att lugna ner sig. Hjärtat bankade, hjärnan gick för högtryck - vad f-n gör jag?

Detta var en söndageftermiddag, inte mycket trafik, jag är ju en envis person, kanske dumdristig ibland....

Men jag åkte hem, motorbromsade, växlade ner, krööööp i vägkanten hela vägen till Ekerö - kände att  jag måste bara hem efter denna dag.

Väl hemma lyssnade Peter på mig, blev lätt blek och gick ut för att kolla bilen.

Jag tog hand om hundarna och satt sedan bara i köket, lite skakis, med en kopp kaffe.

DÅ, kommer Peter in och säger "jag vet inte om jag egentligen skall visa dig det här..." Ett av bakdäcken hade en jättespik inkörd genom gummi, cord och hela billevitten - turligt nog hade den inte förorsakat en punktering - hade mycket lätt kunnat hända - t ex på E4:an.... utan bromsar......

Det var en dag att minnas....

Mina bilar kollades betydligt oftare efter detta....

Ursäkta om jag gaggat för mycket om detta - men som ni kanske förstår, är detta en dag som fortfarande står i eldskrift i min hjärna - jag har undrat tusentals gånger hur det gick för den lilla babyn, för resten av den arma familjen - de var invandrare och satt nog alldeles för många i den relativt lilla bilen - och babyn satt inte i stol utan i knät.

En god sak hade detta med sig - jag tror mig veta att jag kan fungera i en liknande situation - det visste jag inte innan - om jag kan fungera optimalt vet jag inte, men i alla fall hjälpligt och bör inte vara allt för mycket i vägen.