Tove Janssons böcker om mumintrollet och hans värld har alltid stått högt i kurs hos mig och även hos min familj, både i föräldrahemmet och senare.

Min mamma och jag turades om att ge varandra muminböcker i julklapp, den som fick boken, fick vara så snäll att läsa ut den snabbt, den andra strök runt med giriga fingrar utsträckta och bara väntade på att få rycka åt sig volymen.

Jag överförde den här Tove Jansson-vurmen till mina barn, både Janne och Bettan tyckte mycket om att höra mig och Peter läsa ur muminböcker som godnattsagor.

Speciellt en bok var högt älskad av Bettan - "vem skall trösta knyttet"?

I den här boken upprepades en mening flera gånger "och stenen var så vit och slät"...

Men på ett ställe så stod det bara "och stenen  var så vit"....

Bettan (som klev ut i världen med ordningssinnet påkopplat direkt - jag ger mig attan på att hon snabbt räknade in alla dukar och instrument på förlossningsbordet och med ett väldigt litet pekfinger pekande på barnmorskan sa " och så glömmer du inte att stoppa in de här i autoklaven") tittade då allvarligt på mig, och så kom det "...och slät..."

Nåväl, i muminböckerna förekommer det lilla nervösa Rådd-djuret, som ser ut så här och som mest råddar runt och är hispig.

Men nu skall vi inte alls prata om Rådd-djur utan lite om rådjur.

Under "lilla rundan'" (som bara tar 15 minuter)före mörkrets inbrott i dag, såg jag i ögonvrån 4 rådjur ca 20 meter  till höger om vår lilla stig.

Alla tre hundarna var vid pass 3 meter  före mig och jag såg en unison nosvinkling åt höger - jag harklade mig - "hark,hark" och sa  "flickor, vi bryr oss inte"!!

Då for alla 4 rådjuren rakt över vår stig - självklart sträcktes halsar och öron pekade som strutar - konstigt vore det annars, med 4 rådjur sprattlande rakt framför nosen.

Men ingen av hundarna gjorde en ansats att dra iväg, hade jag sagt "marsch" eller "varsågod"  - då hade det blivit fart, men nu blev det bara lite vädrande och så tittade alla tre bakåt mot mig "är vi duktiga nu matte"? - och visst var dom jätteduktiga och fick beröm och godis.

Det är så otroligt skönt att känna att jag inte behöver vara orolig för att någon av dem skall dra. Clara (på sin tid) och Stina har aldrig visat tillstymmelse till intresse, Bitte gjorde en rusning, en gång, i ungdomligt oförstånd, försvann  utom synhåll (ajabaja) - men vi hade ett allvarligt snack om detta där och då  och det har aldrig hänt igen. Hippie verkar inte heller ha intentionen att dra iväg, hon tittar, ser rådjuren klart och tydligt, men gör ingen ansats att springa efter och jaga. Jag har ju bra draghjälp av götarna, som visar hur man skall göra.

Dock! Jag håller alltid ögonen öppna, var jag än går och går jag väldigt nära en väg, så kopplar jag - hundar är inte robotar - skulle en katt eller kanin rusa upp framför mina fötter och bilvägen ligger ett par meter bort....

Men i det stora hela kan vi gå  lugnt i all terräng och vännerna kan njuta av frihet under ansvar :0)