Har de senaste dagarna känt en liten depressionsunge sitta på min ena axel och hacka mig i örsnibben - otäck liten typ :(

Det är svårt att veta och hitta en förklaring på varför den lille f-n dyker upp - om jag skulle klaga, så borde jag ha ett kok stryk!

Har barn och deras respektive, som månar om sin mamma/svärmor, underbara barnbarn, äskeliga vovvar,kära vänner, sysselsättning, hus, mat för dagen - also, maulhalten!

Men ändå kan det plötsligt kännas lite....inte tomt.....men....som om mandrom gått i stå på något sätt. Så kändes det alldeles tydligt i dag på förmiddagen,hade liksom accelererat några dagar, försökte lyfta mig i håret - aaajj - letade frenetiskt på golvet efter den tappade sugen, hundarna tittade undrande....

Hittade inga tappade sugar.Beslöt mig för att göra något konstruktivt - hänga tvätt - sätta händerna i arbete.

Gjorde sålunda och när det var klart släppte jag ut vännerna på baksidan - hallå, det regnade inte - klev ut på "hunddelen" av trätrappan och kisade mot himlen.

Då! Träffade mig solen, mitt i nyllet, jag blinkade förvånat, kisade igen - joo, det var solen!Och inte nog med att den lyste, den värmde också.

Stod kvar en stund och sög i mig ljus och värme - direktverkande ljusbehandling kan man säga - det lilla fanskapet som försökte hänga sig kvar på min axel, kved och gnydde och plötsligt - puff!

Så hade solen vaporiserat eländet.

Mandrom gnuggade sin lite ömma örsnibb,höll ett tal till vännerna på gräsmattan.

" Er matte är en dumsnut, hon böjer sig (visserligen bara ett litet tag, men ändock) för små djeflar som försöker ställa till elände. Som tur är har hennes hjärna åtminstone en frisk cell, den jobbar för högtryck och lyckas för det mesta bringa ordning i kaos - kom nu sötsnutar så åker vi till skogen".

Jag vet att dessa tunga stunder bl a frammanas av minnen och tankar på under  tidigare år och långt bakåt, upplevt elände och tråkigheter - det mesta är avklarat, borta, finito, finns ej mer - men blotta minnet av det, och hur man fick slita för att ta sig igenom det, kan fortfarande sänka en, ibland under plimsollmärket.M

an tror att man har björnkoll på sig själv, men se det har man inte, även om kollen numera är rätt hyfsad.

Det bästa är att man kan erkänna att man inte har koll jämnt, det duger det också.

 

lisbeth

25 januari 2008 12:43

Rätt så!
På huv´et i skurhinken! Blir man av med den ena skiten så brukar den andra följa med.

Har specialkomponerat en lien vers, men den tar vi efter Sollentuna.
Tjo!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I går var det glad familjeträff på Skytteholms golfbana - västgötaspetsfamiljeträff! 8 götar och en collie flängde runt och hade kul. Mina tre - Stina,Bitte, Skrållan och Hippie förståss- och så matte Birgitta och grabbarna Feldt-von Otter, Valle (...

.....efter mycket funderande har min lilla hjärna kommit fram till detta:   Jag har bloggat sedan 2007, snart 6 år. Jag tänker inte ta bort bloggen - förutsatt att inte själva sajten tänker lägga av. Har haft lite tankar på att flytta den till ...

.....bara lite "snapshots" från dagens eftermiddagspromenad i Myra. Lite gråmulet, men ändå en vacker och framför allt fridfull prommis.   Ormbunkar är vackra även när di är vissna.         Collie...      Bitvis ganska brant ......

I dag åt vi lunch hos Ida med matte, i Järfälla. (Ida = dotter till Bitte och mamma till "mina" valpar från förra sommaren). Idas matte Britta Asp har stor del i den kullen, hon "lånade ut" Ida och ställde upp alldeles otroligt fint under hela tiden,...

...att fullkomligt bombardera oss med sin fantastiska färgprakt - liksom för att mildra det bistra och ofrånkomliga faktum vi står inför  - nämligen  att nu är " de långa kalsongernas natt " väldigt nära...   Mina dahlior går nu på 10:e året. Blo...