Detta golvur!

Det prövar verkligen den arme urmakarens tålamod och hans yrkeskunnande (vilket är stort, efter 60 år i yrket).

För ett bra tag sedan installerades verket - nyrenoverat, blänkande tip top!

Klockan tickade och gick, den slog kvartsslag och timslag så det stod härliga till - det har jag kommenterat i tidigare bloggande.

Men. Glädjen var kortvarig, slagverket strejkade, klockan tickade och gick - men teg!

Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger urmakare Rolf flängt fram och tillbaka hit, fixat och trixat med verket, tagit hem det igen - då slår den lille djefvulen huuur snällt som helst, plingeling och bong - dag ut och dag in. Så sätts det hela på plats - uret ler som en sol, tickar så fint och klockorna ljuder himmelskt - aaahhh, äntligen!

Jo pytt! I fredags var det dags igen, då funkade allt perfekt efter diverse handpåläggning av urmakaren - det slogs och plingade ett helt dygn, rekord!

Men så nästa eftermiddag - dödens tystnad......rena spökuret, det är som om det bestämmer sig för hur länge det skall fungera.

Nu har Rolf lagt pannan i djupa veck på sin kammare och tror sig ha kommit på felet. I morgon åker det hela hem till honom igen och nu djä.......

Apropos att hitta felet - kom att tänka på en knäpp "norgehistoria".

Norrmannen som skall avrättas, ligger med huvudet i fördjupningen på giljotinen, bödeln släpper på spärren och ! Fasa! Bilan stannar halvvägs. Det

grejas med linor och bila - under tiden ligger norrmannen och kisar uppåt - plötsligt hojtar han " Å ja da! Jeg tror jeg har funnit ut vad feilet är"..

Vi var en sväng på klubben i eftermiddags. Under valpkursen i går var vi inne i agilityhagen med unghundarna och alla provade på diverse hinder, under lugn och ro och med stöttning från båda hållen - ingen fick gå upp på A-hindret och gungan måste hållas i väldigt ordentligt.

Jag gick med Hippie på gungan, fällde ner den så försiktigt och Hippie gick ner lugnt och fint - DÅ klantar matte sig och fastnar med foten under brädan så att den far upp och smäller tillbaka precis bredvid Hippie - högt!

Smart! klyftigt! Finemang!

Hippie tyckte inte att det där var roligt alls. Jag tog genast upp henne på gungan igen, den här gången med stenkoll på det hela. Hippie vred sig som en mask i halsbandet först och jag kände mig elak, men var lugn och ihärdig och hon fixade det, men gillade det inte.

I dag gick vi dit igen, Hippie började åbäka sig i halsbandet, men jag stod bara kvar och lockade henne fram till gungan - och se! Duktiga,duktiga Hippe! Två gånger gick hon "på plankan" och sista gången behövde jag inte nudda henne. Första gången höll jag min kropp emot hennes så att hon kände stöd hela vägen. Och brädan var absolut stilla båda gångerna hon klev av - Skönt!

Antagligen blir det inte så mycket agility tränat, matte är för gammal :0) men jag kände att jag kunde inte lämna det här med att hon var rädd. Nu skall vi ta en tur varje gång vi är på klubben - hon får springa i tunnlar, hoppa över låga hinder och genom däcket också - allt för att hon skall känna att hon kan och få göra sånt´som är kul.