Detta golvur!

Det prövar verkligen den arme urmakarens tålamod och hans yrkeskunnande (vilket är stort, efter 60 år i yrket).

För ett bra tag sedan installerades verket - nyrenoverat, blänkande tip top!

Klockan tickade och gick, den slog kvartsslag och timslag så det stod härliga till - det har jag kommenterat i tidigare bloggande.

Men. Glädjen var kortvarig, slagverket strejkade, klockan tickade och gick - men teg!

Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger urmakare Rolf flängt fram och tillbaka hit, fixat och trixat med verket, tagit hem det igen - då slår den lille djefvulen huuur snällt som helst, plingeling och bong - dag ut och dag in. Så sätts det hela på plats - uret ler som en sol, tickar så fint och klockorna ljuder himmelskt - aaahhh, äntligen!

Jo pytt! I fredags var det dags igen, då funkade allt perfekt efter diverse handpåläggning av urmakaren - det slogs och plingade ett helt dygn, rekord!

Men så nästa eftermiddag - dödens tystnad......rena spökuret, det är som om det bestämmer sig för hur länge det skall fungera.

Nu har Rolf lagt pannan i djupa veck på sin kammare och tror sig ha kommit på felet. I morgon åker det hela hem till honom igen och nu djä.......

Apropos att hitta felet - kom att tänka på en knäpp "norgehistoria".

Norrmannen som skall avrättas, ligger med huvudet i fördjupningen på giljotinen, bödeln släpper på spärren och ! Fasa! Bilan stannar halvvägs. Det

grejas med linor och bila - under tiden ligger norrmannen och kisar uppåt - plötsligt hojtar han " Å ja da! Jeg tror jeg har funnit ut vad feilet är"..

Vi var en sväng på klubben i eftermiddags. Under valpkursen i går var vi inne i agilityhagen med unghundarna och alla provade på diverse hinder, under lugn och ro och med stöttning från båda hållen - ingen fick gå upp på A-hindret och gungan måste hållas i väldigt ordentligt.

Jag gick med Hippie på gungan, fällde ner den så försiktigt och Hippie gick ner lugnt och fint - DÅ klantar matte sig och fastnar med foten under brädan så att den far upp och smäller tillbaka precis bredvid Hippie - högt!

Smart! klyftigt! Finemang!

Hippie tyckte inte att det där var roligt alls. Jag tog genast upp henne på gungan igen, den här gången med stenkoll på det hela. Hippie vred sig som en mask i halsbandet först och jag kände mig elak, men var lugn och ihärdig och hon fixade det, men gillade det inte.

I dag gick vi dit igen, Hippie började åbäka sig i halsbandet, men jag stod bara kvar och lockade henne fram till gungan - och se! Duktiga,duktiga Hippe! Två gånger gick hon "på plankan" och sista gången behövde jag inte nudda henne. Första gången höll jag min kropp emot hennes så att hon kände stöd hela vägen. Och brädan var absolut stilla båda gångerna hon klev av - Skönt!

Antagligen blir det inte så mycket agility tränat, matte är för gammal :0) men jag kände att jag kunde inte lämna det här med att hon var rädd. Nu skall vi ta en tur varje gång vi är på klubben - hon får springa i tunnlar, hoppa över låga hinder och genom däcket också - allt för att hon skall känna att hon kan och få göra sånt´som är kul.

 

Lisbeth

20 september 2007 21:38

Vilken klumpmatte!

Det är så sant, det mesta dumma som händer våra hundar, det ordnar vi till själva...

Bra att Hippie så snabbt kom över såväl brädan som rädslan!

 

Mikaela

20 september 2007 22:48

Gungan är sannerligen mycket läskig! Julie tvekar fortfarande när hon tassar upp men nu vågar hon åtminstone ta sig över.

Till skillnad från första gången när hon totalvägrade..... ;)

http://sagogarden.bloggagratis.se

 

Britta

21 september 2007 09:00

Jo, man känner sig som något katten släpat in, när man lyckas med sådant - men det mesta går att "reparera", även om det tar tid. Enda trösten är att man efter snart 30 års hundtränande nu lärt sig undvika väldigt många fallgropar - dock inte den här - det var just det - en grop bredvid brädan som foten hamnade i med ty åtföljande brädskrammel.

 

Anna

21 september 2007 11:49

Gungan ska man passa sig för... Först ska man lära hunden att dunsen/skramlet är ok genom att dunsa gungan med hunden på marken vid sidan av, samtidigt som man leker eller matar med godis. Sen är mitt tips att hunden själv får skapa oljuden genom att man låter hunden trycka ner gungan i backen. Dvs går upp från fel håll, gungan hålls ca 5 cm över marken - hunden kliver på med framtassarna, gungar går i marken - beröm. Baktassarna fortfarande kvar på marken. Genom att ta den från fel håll behöver man inte lyfta upp gungan utan kan istället hålla ett finger för att hålla ner den när den vill slå tillbaka. (Hoppas du förstår hur jag menar)
Sen är det dags att ta gungan på rätt håll men man håller i den med ena handen, eller har en medhjälpare som kontollerar gungan så att den långsamt sänks mot marken, hunden får godis under hela nerfärden. Ett annat bra tips - lite silvertejp i änden på kontaktfältet där hunden får slicka i sig utsmetad leverpastej :)

Lyckades själv skrämma Yra rejält för gungan när hon var unghund - det tog över ett år innan hon tog gungan på ett bra sätt själv...
Asko har fått en gedigen grundträning på gungan :)

Anna

http://www.freewebs.com/stubbochsvans

 

Britta

21 september 2007 15:04

Tack för jättebra tips Anna!
Silvertapen skall tas ad notam :0) Det skall jag pröva i morgon. Nu verkar det gå vägen med Hippie, hon susar glatt in i agilityhagen och går inga omvägar runt gungan - men det hindrar absolut inte att man ändå går väldigt varligt fram.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I går var det glad familjeträff på Skytteholms golfbana - västgötaspetsfamiljeträff! 8 götar och en collie flängde runt och hade kul. Mina tre - Stina,Bitte, Skrållan och Hippie förståss- och så matte Birgitta och grabbarna Feldt-von Otter, Valle (...

.....efter mycket funderande har min lilla hjärna kommit fram till detta:   Jag har bloggat sedan 2007, snart 6 år. Jag tänker inte ta bort bloggen - förutsatt att inte själva sajten tänker lägga av. Har haft lite tankar på att flytta den till ...

.....bara lite "snapshots" från dagens eftermiddagspromenad i Myra. Lite gråmulet, men ändå en vacker och framför allt fridfull prommis.   Ormbunkar är vackra även när di är vissna.         Collie...      Bitvis ganska brant ......

I dag åt vi lunch hos Ida med matte, i Järfälla. (Ida = dotter till Bitte och mamma till "mina" valpar från förra sommaren). Idas matte Britta Asp har stor del i den kullen, hon "lånade ut" Ida och ställde upp alldeles otroligt fint under hela tiden,...

...att fullkomligt bombardera oss med sin fantastiska färgprakt - liksom för att mildra det bistra och ofrånkomliga faktum vi står inför  - nämligen  att nu är " de långa kalsongernas natt " väldigt nära...   Mina dahlior går nu på 10:e året. Blo...