http://www.freewebs.com/stubbochsvans/

Det här är adressen till en väldigt trevlig hemsida - speciellt  för dig som har västgötaspets - men även för dig som har hund av annan ras.

Anna är en mycket, mycket duktig tjej! Relativt nyutexaminerad från Ultuna, tränar sina två västgötar med intresse, omsorg och kunnande.

Anna och Grålötens Yra Yrsnö gjorde en bejublad  freestyle-uppvisning på västgötarnas huvudutställning i Västerås, sedan dess har de tävlat officiellt och gjort mycket bra ifrån sig.

Asco är ett veritabelt krutpaket :0) Här har Anna en hel del att jobba med.... Jag är personlig bekant med Ascos pappa (Grålötens Vandra Vidare) och har full förståelse för vad som finns i Ascos gener på pappas sida...

Förutom att vara en duktig matte och tränare för sina hundar, är Anna också en fantastiskt duktig fotograf! Det är hon som tagit den här bilden på min älskade Clara Cluck, nästan 14 år då bilden togs.

...är himlen i dag - och det läcker oavbrutet uppifrån.  Inte sådana gräsliga mängder som man fått söderut, men präktigt blött är det.

Son och sonhustru lyckligen hemkomna från London. vilken resa det blev - när de skulle hämta hyrbilen på Stanstead, meddelade bilfirman att inget av deras Visakort fungerade - här hemma har de fungerat alldeles utmärkt.

Samtal från Janne till modern som fick göra brandkårsutryckning och flytta om pengar på diverse konton så att de kunde ta ut kontanter och trycka i halsen på biluthyrarna.

10 mil att köra till platsen för vigseln - M40 avstängd!!! Jag har inte fått alla detaljer, men de kom fram när halva middagen var aväten, missade alltså vigseln. Stort jubel när de väl kom fram, de fick mat och kunde fortsätta att delta i den fantastiskt trevliga bröllopsfesten. Sicken helg!

Jag har just badat Hippie och fönat henne torr. Det tyckte hon var väldigt skönt. Västgötarna höll på att skratta ihjäl sig, "det var det löjligaste..... hähähä, skall hon inte ha mousse i pälsen också¨".....

Dom badar man, gnuggar av lite med en handduk, sedan breakdansar dom runt i huset i en kvart, så är  det klart.

Hippie blev plötsligt en collie när hon var färdigfönad - pälsen verkade ha vuxit minst en 6-7 cm :0) fluffig krage, fana på svansen, byxor och så de fina öronen - wow!

Nu börjar vi ladda för Möklinta - åker tisdag, själva jippot är på onsdag. Det kommer en västgötaspetsvalp dit också, den skall bli kul att se. Har sett honom på bild, han är makalöst söt!

Äger ett utställningstält av märket Bigfoot - ganska lätt, nylonduk, fönster på sidorna, går att fälla upp både fram- och baksida, man kan även fixa baldakin fram - ett bra tält!!

Ett dylikt - fast lindblomsgrönt

Så gäller det då bara att sätta upp detsamma......

Enligt beskrivningen (mycket schematisk) är det plättlätt....

Jag har slitit mitt hår över denna lättmetallkonstruktion - svurit över mig själv,kallat mig själv en inkompetent klanttant, totalt renons på varje spår av tekniskt kunnande (fast det är faktiskt inte sant! Klarar både däcksbyte,proppbyte, gräsklippare, trimmer, video,DVD, riktigt bra på datorer...) - detta tält övergick min horisont!

I Västerås, på västgötarnas huvudutställning, hade jag med mig tältet, blängde surt på det, där det låt i baksätet, men i V-ås regnade det småspik hela dagen - ut med tältet kvällen innan utställningen - tog hjälp av lilla duktiga Anita, ett tekniskt geni, teletekniker, byggare, alltiallo!! När Anita försökt sätta upp mitt tält i ca 20 minuter och började få en panikartad blick  - DÅ kände jag mig lugn - jag är inte idiot!

Till slut lyckades vi ändock få upp det gröna eländet på rätt sätt - puhhh!

Försiktigtvis lät jag alla fyra hörnaggremangerna sitta kvar vid nermonteringen. Nu har jag satt upp tältet på tomten,trevande, lugnt, eftertänksamt - beskrivningen, ähhhh, den fick ligga kvar i tältbagen.

Heureka!!! Seger!!!

Det blev rätt - när ställningen var klar, märkte jag den omsorgsfullt med "höger ben fram", "mittstång bak" etc etc - varför i h-ete har jag inte gjort detta tidigare?

NU är det plättlätt att sätta upp tältet - följer man beskrivningen - psyk-akuten nästa!

Det känns åskdigert i dag - sol i morse men så smög sig molnen upp, nu ör det jämngrått och så där stilla och väntande som det kan vara innan ett oväder bryter ut - vi får väl se vad det blir av det hela.

Tog en ordentlig skogspromenad, inte bara trampa på rakt fram på stigarna, utan vi zig-zagade i skogen, jag plockade kantareller och hundarna åt blåbär. Hippie har nu kommit underfund med vad Stina och Bitte går och stoppar i sig - hon gjorde ett smakprov i dag - mums! Efter det åt hon lika ihärdigt som västgötarna.

 Kantareller ja - ingen jätteskörd men fullt tillräckligt för en god sås till min kyckling i dag och så en portion att frysa in. Det är mycket kantareller nu, kommer det regn blir det explosion i skogen.

Men! Jag begriper mig inte på hur en del människor plockar kantareller? Jag ser överallt hur mossan är uppriven i stora sjok, man ser spår av kantareller - men varför i hela friden lägger inte folk tillbaka mossan igen? Hajar dom inte att dom förmodligen förstör det här stället för framtiden?

Man plockar kantarellerna, lyfter försiktigt på mossan och plockar Kalle kantarell som finns under densamma - men sedan lägger man tillbaka mossan!

Passade på att klippa stigarna på gärdet när jag kom hem  - de växer snabbt igen om man inte håller efter dom, även om folk och djur går där och trampar dagligen. Nu är det rena E4:an :0)

I morgon kommer Bettan och Olle hit för lite projektering av min trädgård - låter väldigt pretentiöst:0).

Det handlar dock bara om att fixa en gammal misskött rabatt/liten ört- och tomatplantering, som ligger mellan garageväggen och hallonhäcken.

Min totala areal är av det mindre formatet , 500 kvadrat - räcker bra för mig att sköta - det här området är bara ca 3 x 4 meter. Här har jag nu planerat en "bassäng", d v s här skall läggas tryckimpregnerade slipers 3 x 4 meter, så att planteringen blir jämnhög, tidigare var den liksom i två plan.

När sliprarna är på plats skall jag fylla upp "bassängen" med ny jord, et voila! Här kan jag nu åter plantera lite köksväxter och tomater och jorden kommer inte att rinna iväg som den gjorde tidigare.

 Detta jobb är lite för mastigt för mandrom att utföra ensam, alltså kommer snälla dottern och svärsonen och kavlar upp ärmarna och hjälper till.

Janne och Pernilla är på väg till London, för vidare transport med hyrbil en bit norrut, för att övervara kompisens bröllop - känns inte helt bra kan jag säga.....

Vill gärna ha ett sms när de är på plats.

I dag har vi haft en slappardag. Strålande väder, mycket varmt, fuktig värme, nästan lite kladdigt. Så har det varit hela veckan. Regn på nätterna, lite murrigt på morgnarna, men så plötsligt har solen kommit och så har det varit helt fantastiskt resten av dagen.

Märkligt! Enligt SMHI skall det regna även på dagarna - men icke!

Pratade just med släktingar i Blekinge - mycket vatten är det där! Deras hus ligger högt som väl är, både tomt och hundgård är odränkta, men grannens gräsmatta står helt under vatten.

Fick igång den %&# :(  grästrimmern i morse (nyinköpt bensindriven) - vilket sliiiit innan den startade - men väl igång var den väldigt mycket kraftigare än den mjäkiga eldrivna jag haft tidigare - där tråden bara trasslar ihop sig, går av, försvinner in i dosan.......

Jagade runt lite med trimmern (hundarna inomhus), bara för att visa den vem som bestämmer :0)

Sedan till massösen - denna gudasända människa! Här går jag nu, kan räta ut skuldrorna och t o m vrida huvudet en bra bit åt båda hållen. Massörskan höll sig visligen borta från ryggontet - hon sa att det var ett tydligt utmärkt blågröngult område - inte svårt att hålla sig utanför det.

Hem och hämtade doggsen, till klubben för träff med klubbkompis som också har collie från Bettan och Olle - den vackre hanen Azlan. Peppar husse att tävla apellsök med honom i höst, så nu har vi börjat fila på appellydnaden och budföringen. Azlan är så himla duktig på söket, nu skall vi bara få ordning på husse och lydnaden. Husse är hur läraktig och villig som helst, har inte tävlat annat än lite lydnad tidigare, så mycket är nytt - men det kommer att gå finemang!

Tränade lite själv med Bitte och Hippie - Stina får fortfarande gå på sparlåga, minsta spring för mycket så blir det lite hälta - lugn och fin, ett tag till.

Kanske  inte helt och hållet slappardag förresten, vid närmare eftertanke skall jag nog traska ut och klippa gräset, med den här väderleken växer det så att det nästan hörs.

Bifogar lite bilder från morgonens promenad - har nu kommit på hur jag kan lägga in bilder i inlägget :0)

En uppmjukande fight/morgongymnastik före promenaden, Stina tittar på,kommer med goda råd och hoppar in ibland men mest får Bitte och Hippie hålla på själva.

         Fighten böljar genom vardagsrummet, man hamnar på lite olika

         ställen, i de märkligaste ställningar.

Vi fortsätter med dragkamp i trädgården - Stina är domare.

     På hemväg - de´e´varmt!

Efter promenaden slänger sig alla tre på olika ställen - för varmt att ligga på samma ställe. Bitte i ena änden av soffan,  Stina i ena Biabädden

 .. och så den här

"vill ej vara med på bild" :0)

Jag har ett väldigt vackert och mycket gammalt golvur (från 1729). Detta ur fungerade oklanderligt i mitt föräldrahem under hela min uppväxt. Vi hade tre klockor i tre olika rum, två på nedervåningen, en pendyl på övervåningen. Varje söndag drog fadern alla tre uren - gud nåde den som då vågade nysa eller säga något - han skulle nämligen lyssna och höra att de slog  exakt jämnt! Detta gällde i första hand uren på nedervåningen - pendylen fick väl gå lite på känn.

Uren slog också väldigt jämnt, enstaka sekunder mellan dem. Det stora golvuret hade en så vacker klang, slog både hel-, halv- och kvartsslag.

Man kan tycka att det var ett himla liv på nätterna med tre klockor som väsnades och slog "stup i kvarten" så att säga, men jag kan inte minnas att man stördes - man var van.

Klockan fick bo hos mig när mina föräldrar gick bort - men se den transporten klarade inte den gamle trotjänaren. Den blev stum! Vi gjorde ett försök för ett antal år sedan, en duktig kille fick den att gå, men slagverket fungerade inte. Svintarmarna (original !) orkade inte hålla loden längre - loden väger vart och ett 7,5 kg!

Nu har jag emellertid tagit hem en urmakare - en kolossalt duktig man som är specialist på antika ur och tornur - bor dessutom här på Ekerö.

Han kom hit i dag, gullade med hundarna (hans egen, väldigt fine taxpojke satt i bilen) och lyfte ur och ner hela verket och tog med sig hela rasket.

Jag är övertygad om att han kommer att fixa detta - även slagverket - man hänger numera upp loden med segelgarn fick jag veta.

Urmakaren tog dessutom med sig vägguret (även det har förstummats, men det gick i flera år även här) - det kommer också att ticka och plinga så småningom.

Jag väntar med spänning :0) - undrar också hur hundarna kommer att reagera, när det tickar och bongar i den stora golvklockan - jag kan se dem sitta med huvudet på sned och fundera "vad i jösse namn"......

Lite kuriosa runt golvuret - den har även datumvisare! Inte dåligt på en klocka från 1729 - det är en skiva som tickar fram rätt datum i en liten ruta.

När man förr i tiden ville veta vad klockan var, om man vaknade i mörka natten (det var ju inte bara att tända sänglampan och kolla in väckarklockan :0)) - då drog man i det snöre som var fäst vid en viss punkt inuti golvuret och som man tog med sig in i sovrummet - och killevippen! så slog klockan de timslag den senast slagit plus eventuellt halv- och kvartsslag. man kunde då avgöra på en kvart när, vad kockan var - fiffigt va!

Ang. bilden - den ser lite spöklik ut, utan urtavla och verk....

.. är mitt motto just nu. Det här med att drämma i revben är inte kul!

För att kunna sova måste jag ligga raklång på rygg - märkligt nog går det bäst att ligga på själva "ontet" - att försöka ligga på någon sida är bara att glömma, då kommer revbenen i fel läge och det gör så förpipplat ont.

Hmm, i dag kommer jag bara att kunna fungera som stående figurant vid sökträningen - bara tanken på att ta sig upp och ner på marken, gör ont.

Tack och lov att det är en vecka kvar tills jag skall åka till Möklinta, både med tanke på bilkörning, spring-i-ring samt lydnadstävling. Tills dess bör jag väl vara hyfsat rörlig igen.

På torsdag skall jag åter till massösen. Hon gjorde underverk med mig förra gången, vi får se vad hon kan uträtta här. Hon är oerhört skicklig och verkar ha radaranläggning i fingertopparna, vet exakt var hon skall ta i och var hon skall vara väldigt försiktig. Själva revbensskadan skall hon nog över huvud taget inte röra vid, men resten av ryggen blir ju också ännu stelare än tidigare, eftersom man går och spänner sig för att inte göra fel rörelser.

Så - färdigynkat för den här gången, det blev en lång litania  - men liiite kan man få tycka synd om sig själv, även om man varit klumpig och självförvållande till detta elände.

Jsg minns en sommar för många år sedan, jag var väl sisådär 10-11 år. Vi var på sommarvistelse på något pang, hela familjen, tillsammans med mamma och pappas goda vänner. På panget fanns också en "lustigkurre", en fullständigt outhärdlig karl, vars hela liv gick ut på att försöka vara rolig och underhållande. Han misslyckades totalt kan jag säga, folk fick bara en irrande blick och såg sig om efter närmaste flyktväg när han uppenbarade sig. To m jag, som inte var så gammal förstod detta.

Vi badade mycket. En dag gick pappa och jag på bryggan och skulle kliva nedför badstegen - då kommer "mr funny guy" rusande ut på bryggan, hojtar "kull"  och knuffar till pappa i ryggen. Pappa tappade balansen och for rakt ner i en eka som låg förtöjd vid bryggan - gissa om han slog sig! Rena turen att han inte slog ihjäl sig! Resten av den vistelsen gick pappa med stadig lindning runt bröstkorg och rygg - med fyra knäckta revben och i övrigt rätt blåslagen. Jag minns faktiskt inte vad som hände med den skämtsamme - kan inte minnas att jag såg honom efter detta....

Kan bara inte låta bli att lägga ut de bilder som dotter Bettan i dag tog på mina tre fyrfota vänner.

Bilder på västgötarna togs för en god väns räkning, skall införlivas i en "ytländsk" publikation - bilden på Hippie togs bara för att jag och Bettan vill ha lite uppföljning på hennes växande och utveckling.

Vill också passa på att tacka alla er som läser min blogg - blir helt förstummad när jag ser att ca 80-90 personer regelbundet läser mitt babbel!

Jag har alltid gillat att skriva, som barn skrev jag "böcker" - de mest fantastiska historier växte fram, illustrerade också alstren själv -  definitivt inget som någonsin skulle lämpa sig för publikation, men ett sätt att kanalisera energi och  (kanske) utveckla  förmågan att uttrycka sig. Att min pappa, som var operasångare, regissör, drev en teaterskola under många år, även  arbetade som talpedagog och uppmuntrade med "tal- och röstvård" ,hjälpte väl  till..

Har annars grälat på mig själv  i dag, klumptant!!! - höll på med en del krukor i garaget i går, stod framåtböjd och när jag reste mig med ett antal krukor i famnen (dom höll!) lyckades jag köra in ett hyllhörn i ryggen, närmare positionsbestämning , nedre revbenen på höger sida - obra!!!

Har förmodligen irriterat benhinnan på ett par revben, tror inte att något är brutet  - ont som fanken gör det i alla fall - att böja sig ner, alternativt resa sig upp, är ingen barnlek kan jag säga.

Dotter Bettan jobbar ju som distriktssköterska hos familjens husläkare här på Ekerö, kollade när vi tog bilderna och gav lite råd - om jag åkte till dr Thomas skulle  denne lugne, saktmodige, duktige distriktsläkare titta på mig över glasögonkanten och säga - "jaha du, det här kommer att göra ännu mer ont ett par dagar framöver, sedan lättar det" - så är det nämligen med revben - man gör inget, man väntar, det går över.......

(om man inte gjort en riktig vurpa och kan befara en pneumothorax=punkterad lunga - vilket appselut inte är fallet)

Så! Nu har jag fått gnälla av mig lite! Det var mitt eget fel - taskig koordination - men det känns alltid lite bättre om man får oja sig ett tag....