Med pojkarna menas rörmontör och snickare. Båda har farit ut och in som idoga arbetsbin i dag. Danne har bytt de småläckande rören i tvättstugan, nu sitter där skinande blanka nya kopparrör.

Andrei har slitit hårt i badrummet, nästan klart i duschkabinen nu, snyggt, fint! Han har också gjort rent klinkerplattorna på golvet - huvva, låter som om jag har det jättesk-gt i duschen :0).

Nä, men ni vet hur det är med kalkavlagringar - väldigt svårt att får bort. Jag har väl inköpt varje till buds stående medel i handeln, ibland tänk att risken finns att plattorna bara fräts sönder och försvinner ;) en hel del avlagringar får man bort och plattorna har förblivit intakta - men en del kalk blir kvar.

Nu har Andrei i alla fall fått bort alltihop! Och fräschat upp skarvarna med ny fogmassa.

I morgon gör han klart där, fortsätter sedan med klinkerläggning i tvättstugan + målning av väggar. Till sist skall han bara fixa till ett par "böjar" på stuprören - och så är den här renoveringsetappen klar.

Fick ett mail i dag med berättelse om hur en liten västgötaspetspojke tagit en kaninunge - fy på sig.... men flyger dom rätt i munnen på en så....

Han blev dock fråntagen sitt byte av matte och husse, den hade då redan rest till kaninernas himmel.

Kom då ihåg hur min gudomligt snälla, glada och arbetsvilliga goldentik Rakel gjorde samma sak en gång - hade aldrig i min vildaste fantasi tänkt mig att lilla Rakel skulle...

Vi hade vårt bollkastarställe - en kort sträcka kastades det boll ibland, aldrig på annat ställe och det visste på Rakel och Clara Cluck, som var de två

hundar jag hade då.

Rakel sprang efter tennisbollen, tog upp den, tittade ner i gräset, släppte ner bollen och lyfte så upp huvudet, såg jättekonstig ut, hängde med huvudet, kikade i sidled på mig, som stod en bit bort, svansen svängde långsamt.

Jag såg ju att hon hade något i munnen, " äsch, nu har hon hittat något riktigt äckligt" tänkte jag (hon var rätt bra på det).

"Spotta Rakel" och snälla, lydiga Rakel spottade - ut en liten harunge - något mindre än  tennisbollen. Den låg, lite blöt, på marken när jag kom fram efter att ha satt Rakel och Clara en bit bort , andades flämtande - då

såg jag en till som låg och tryckte i gräset.

Tänkte att det nog var kört för den lille stackaren, de brukar, om inte annat, dö av chocken, kunde inte se några yttre skador.

Vi gick hem och några timmar senare gick vi förbi igen  - jag kikade i gräset och där låg en liten stendöd harunge, den andre var borta, säkert hämtad av mamma hare.

Tog upp den lilla kroppen, bar hem den, bad så mycket om ursäkt och la den i en påse och sedan i soptunnan. Inte mycket till begravning och kanske skulle jag ha lämnat den, kretsloppet och så.....