En god sak för allt detta farande runt på utställningar med sig - man får se Sverige :0)

Hemma igen från Sundsvall och inget tredje cert den här gången heller - det for förbi näsan, svisch....

Vid ringside tycktes det att resultatet skulle ha blivit annorlunda, snällt, men vad hjälper det ;)

BIR Skogsbygdens Wiola af Bondestam

BIM - Möllebos Jesper

Tikcertet tog Krösaskogens Ninni

Hanhundscertet gick till Vargaviddernas Dante Dart

Bitte skötte sig exemplariskt i ringen och hade som vanligt fint driv i steget - kritik: Utmärkt typ. Tik av bra storlek. Feminin, en tanke (!) smal i huvudet. Utmärkt hals, välkroppad, mycket bra bendelar, rör sig fint. God päls. Trevligt temperament.

Stina skötte sig också galant som vanligt, 2:a i championklass med CK  och 4:a i bästa tik. Kritik: Utmärkt typ. Medelstor, feminin, tik med fina proportioner. Välkroppad, utmärkta bendelar. En mycket god representant för sin ras. Trevligt temperament.

Så var det med det. Nu ger vi blaffen i utställningar på ett tag. Bitte och jag skall koncentrera oss på lydnadsklass II, vi tävlar den 28/10  (förutsatt att Bitte inte löper) - första lydnadstvåan, en kontroll på var vi står.

Blir det löp, så packar vi och drar till Skåne.

Vi hade en fin stuga första natten, nära Härnösand, dusch och toa, TV och dubbelsäng!!!! Alla tre hundarna och jag kunde vräka oss i sängen.

Det tog inte lång stund att köra tillbaka till Sundsvall, västgötarna började inte i ringen förrän efter 12, så vi kunde ta det lugnt och hundarna fick flera promenixer före ringdansen.

Ca 10 mil före Sundsvall, på uppvägen, körde jag rakt in i en tvärtjock dimvägg och den låg kvar ända fram till Härnösand - det gick inte så fort den biten kan man säga och vi var inte framme förrän vid 19-snåret. Knappt en människa mer än jag på campingen, snubblade iväg i mörkret med hundarna och hittade en jättestor äng, husvagnsuppställning å sommaren, där kunde vännerna susa runt och springa av sig.

Stugan i Hudiksvall var också fin, rinnande kallvatten, fräsch stuga och TV. Dusch blev i duschhuset.

I den här stugan var däremot sängarna av normalstorlek för dylika stugor, d v s ganska smala - gissa om det blir knökfullt i en sådan säng med en collie, två götar och mig  :0) Man ligger som i ett skruvstäd och varje förflyttning tar både kraft och tid - bara att få med sig täcket....

Då och då under natten dunsade Hippie ner på golvet och stönade ihop sig på vetbedden som låg där, men så blev det väl lite trist att ligga där och så skulle det bökas upp i sängen igen - Bitte och Stina låg som små tegelstenar, rörde sig inte en mm, trots att både jag och Hippie stökade runt.

I den här stugan låg en trasmatta - vis av skadan från förra natten, vek jag ihop den och la den i en av sängarna. Natten innan hade Hippie inte bara legat på vetbedden (apa!) utan också ägnat sig åt att frisera ena hörnet på en plasttrasmatta på golvet. Det syntes inte så mycket.....

Får se om di hör av sig, men det tror jag inte  - jag betalade stugan när jag kom och inte en käft fanns tillgänglig när vi åkte.

Trivsam stämning runt utställningsringen - alla pratar med alla,t o m lite applåder då och då. Knutte A. (Jespers husse) är verkligen en flitig fotograf, han surrar runt som en humla med kamera och stativ och plåtar hej vilt.

Hippie begick här sin första inomhusutställning (utan att ställas ut), en bra miljöträning som hon klarade med glans. Bara en gång tvärnitade hon när vi gick i en gång mellan två ringar - framför henne satt en enorm chow-chow med otroliga rynkor och bullar i fejset (det var en chow, inte en shar-pei!), man såg inte ögonen alls - Hippie tyckte att den såg döläbbig ut! Faktiskt kan jag hålla med henne lite...

Jag uppmuntrade Hippie och så gick det bra att gå vidare - men jag såg hur det roterade i huvudet på henne, hon vände sig om och tittade långt efter "Svullo".

Har under upp- och nerresan lyssnat på Pigge Werkelins bok om tsunami-katastrofen, där han förlorade hela sin familj på några få minuter - boken handlar om hans fantastiska kamp för att återförena familjen, d v s hitta  och indentifiera sin döda hustru och sina två döda barn - ett herkuliskt arbete, där hans egen kraft och problemlösningsförmåga hjälper honom - boken är en svidande vidräkning med de svenska myndigheternas flathet, brist på empati  och totala inkompetens i denna situation.

I dag, på väg, när jag lyssnade  på uppläsaren Rolf Lassgårds behagliga röst och med tårarna droppande med jämna och ojämna mellanrum - scenariot i boken är ju så totalt ofattbart, smärtan och sorgen så oändlig, Pigge Ws kamp så  kraftfull och sprängfylld av kärlek till sin hustru och sina barn - så tänkte jag hastigt, "här sitter du och är lite moloken för att ha blivit utan ett tredje cert"....