"På förekommen anledning" som det heter, vill jag också klargöra en sak beträffande ögonlysningen på Albano i går.

Det står i en blogg (yes, "pajkastarbloggen")att undersökningarna i går skulle ha" kostat SKV:s medlemmar 5.000:-"

Fel, fel fel!!!

Jag har (villigt) betalat 900:- för mina båda hundar. Lysningen kostade 390:-/nos - här blev det över 120:- (för mina 2). Övriga som lyste sina hundar för första gången i går betalade lika mycket (450:- minus 60:- =390:-)

 Ägare till hundar som redan har anmärkningar erbjöds att komma och lysa om sina hundar, i de fall ögonspec. önskade, skulle de även ERG-undersökas.

Dessa hundägare skulle inte behöva betala för lysning och - i förekommande fall - ERG, men betalade ändå själva sin resa.

Bldoprov togs också på samtliga hundar.

Kostnaden för de hundar som lystes om + ERG etc uppgick till 2.500:- av den summan hade vi andra bidragit med en del - resterande upp till 2.500:- sponsrade SKV med.

Tycker man att 2.000:- är för mycket för att göra ett seriöst försök att reda ut vad de här ögonförändringarna betyder - Inget? Lite? Mycket? - då skall man nog  inte över huvud taget tänka på att syssla med avel.

Den gamle mannen med sin blinda hund (som dessutom är blå, men märkligt nog är registrerad som grå - uppfödaren kanske är färgblind - eller skrev fel på reg.anmälan.....) reste alltså närmare 100mil (47 enkel resa) för detta och var intresserad och tacksam över vad som  gjordes för att ta reda på varför hans hund blivit blind.

Han hade kontaktat sin uppfödare i slutet av förra året för att tala om hur dåligt hunden såg -sedan dess har han inte hört ett ljud från uppfödaren.

Det var detta inlägg som raderades från "pajkastarbloggen"- jag var förbannad när jag skrev - som vanligt kastades lösa antaganden och påståenden ut i tomma luften - och jag tyckte att blogginnehavararen för en gångs skull kunde knipa käft  och ta reda på de mest elementära fakta innan hon gick ut och kräktes mer på sin infekterade blogg (ungefär så skrev jag också) .

 Dessutom skrevs i insinuant ton att intresset för att kontrollera ögonen är mycket svagt.

Jag vet ett antal vsg-ägare runt om i landet, som redan beställt tid för sina hundar - men inte hade möjlighet att komma i går, p g a arbete, lång resväg etc.

Om tre veterinärer, varav åtminstone en har erfarenhet sedan 1966 (Garmer) och dessutom sitter i SKK:s ögonpanel, tycker att SKV skall begära anslag från SKK för ytterligare utredning och undersökning i den här frågan - ursäkta, men då tror jag mer på dem än på ignoranta, förnekande, fega människor som försöker gömma sina elakheter bakom fasaden "jag vill ju bara lära mig" - skitprat!

Vad det gäller är att så länge som möjligt stoppa huvudet i sanden, skydda ryggen på varann - och genom fullständigt idiotiska, pompösa och verklighetsfrämmande inlägg - självklart anonyma  (där jag och andra alltför väl känner igen tongångarna och sättet att skriva) - krampaktigt försöka hålla skenet uppe  - med mycket liten framgång!

Det finns inte ens ett sken att hålla uppe längre , det finns bara mörker och ynkedom! TVI!!!!

Nu är jag färdig :0)

Jag lovar att inte fortsätta  "på detta viset" i min blogg - den är inte till för det - men just i dag krävdes lite tuffare toner.

I dag startade jag och Clara, min trevliga instruktörselev, höstens valpkurs på dagtid.

Glada valpar, mysiga ägare, fint väder - vad mer kan man begära :0)

Vid inkallningsövningen var det egentligen bara en valp som visade lite föör mycket självständighet och höll sig utom räckhåll för matte. Det berodde nog mest på att det kanske har varit lite "rugbytacklingar" när valpen kommit fram, man greppar tag i den för att vara säker på att den inte drar igen :0)

Vi tränade på detta - matte fick nonchalera valpen när hon hoppade utom räckhåll, matte strosade iväg bara. Valpen tittade lite förvånat på henne, stack sedan och försökte ta kontakt med oss i övriga gruppen - tji fick hon! Hon blev bortkörd så fort hon försökte, "stick och brinn, du får inte leka med oss"!

Alltmedan matte lockade med vänlig och lite ömkande röst "staaackars lilla valpen, som inte får vara med, kom, kom". Det tog inte lång stund förrän valpen kapitulerade, sprang till matte och fick godis, smek och leka med leksak - utan att bli fasthållen direkt. Och tro inte att valpen visade rädsla för oss när de kom tillbaka till gruppen, trots att vi strax innan varit "stygga"  - inte en sekund! Nu var ju situationen en annan, matte och valp var tillsammans och vi hälsade lugnt och glatt på dem. Frid und fröjd!

Jag måste bara berätta :0)-  på en annan blogg, där det ständigt pågår en sanslös pajkastning,där elakhet, bottenlös okunnighet och dumhet firar triumfer, anonyma inlägg står som spön i backen - här har min  Bitte blivit liknad vid en "skållad råtta".

Jag betvivlar att skribenten har sett henne - men  just nu liknar hon faktiskt en dylik, med sin brist på päls - jag kallar henne för "kalhygget".

Men, det är inte därför hon kallas "skållad råtta", det är för att - håll i er - jag har meriterat henne, HD-röntgat henne, MH-testat henne etc - det är synd om henne, för att hon blivit utsatt för dessa hemskheter och därför skrivs det :

"Stackars Bitte. Tänker mer på en ”skållad råtta” än en trygg och harmonisk blivande västgötaspets mamma."

Detta skrivs av en person som utger sig för att vara "andra generationens schäfer- och riesenuppfödare" - men som inte finns med i Sv.Schäferhundklubbens register över uppfödare.

Jag säger bara : Stackars, stackars riesenschnauzer och schäfer, om det finns sådana uppfödare !

Jaha -  alla ni som råkar ha träffat min Bitte (och alla mina andra hundar med för den delen) - är mina hundar utsatta för lidande och förfärliga prövningar? Är de oharmoniska, otrygga, darrande varelser som bara hukar under alltmer tyngande krav och förfärliga tester som jag pådyvlar dem .....

Jag bara frågar.....

..när jag i dag var på Albano för att ögonlysa Stina och Bitte.

Ingen anmärkning på någon av dem.

8 hundar var där, samtliga lystes var och en av 3 veterinärer, Lennart Garmer, en kvinnlig veterinär från Albano (jag tror hon skall bli Garmers efterträdare) samt Andra Kamaromy. När alla tre hade lyst Bitte, fick jag deras "verdict" - u a! Inget att anmärka, allt normalt.

Även Stina lystes u a, allt normalt. Det enda som sågs var några små ärrbildningar och de kommenterades inte ens på protokollet - hade ingen betydelse. På en hund som snart är sju år kan väl saker ha kommit in i ögat och orsakat små ärr kantänka. Speciellt på västgötar som far som torra skinn,för det mesta.

 Även Stinas kullbroder Yngve lystes u a.

Överflödigt att säga att detta känns bra :0).

Jag hade ändå lite fjärilar i magen i morse.....

Vi lämnade också blodprov på våra hundar, för att samla till Andras' forskning. Denne trevlige man var förbryllad över de förändringar som konstaterats på ett antal hundar, de uppför sig olika hos olika djur och som jag förstod det, är dessa förändringar specifika för rasen.

Jag skall inte spekulera, eller dra förhastade slutsatser - nu måste denna forskning få fortsätta, ögonlysning bör helst ske på många fler hundar (enligt Garmers förslag) och i sinom tid kan vi få ett svar på vad denna förändring (ibland förorsakande synnedsättning, ibland inte) innebär och kommer att innebära för avel och rasens framtid.

Beträffande hundar med anmärkningar avrådes tills vidare från avel med dessa.

Tilläggas bör att både vet. Garmer och Andras  Kamaromy ställer upp och gör dessa undersökningar gratis! Det vi betalar går till djursjukhuset för utrustning, provtagning etc.

Vet. Garmer var lite undrande över att så få ställt upp och kommit till denna ögonlysning. Men det finns ju goda möjligheter för många fler att lysa på lämpligt ställe och sedan skicka kopior på  protokollen  till SKV.

Nu är Bitte mentaltestad med 1:a på skotten, ögonlyst u a, HD-röntgad u a, vallanlagstestad, med mindre goda vallanlag, exteriörbeskriven, utställd, har 2 cert, är  tävlad i lydnadsklass I med LP  och i appelklass spår med godkänt resultat  - nu känns det som om det är helt ok att försöka sig på en parning igen i höst.

Ett stort tack till Annika Lundblad som jobbat och kommer att fortsätta att jobba med "ögonfrågan" - du är guld värd!

Jag måste också få nämna den högst förtjusande och vänlige gamle  man (väl över 80år), med ett väldigt klart huvud, som  hade åkt 47 mil!!!! (sonen körde honom) med sin 6-årige, i stort sett totalblinde hund, för att han skulle kunna var med och bli både lyst och ERG-undersökt. 

Det kallar jag uppställning!

Precis lagom väder, t o m lite väl blåsigt ibland, men hellre det än tropisk hetta.

Avspänd norsk domare som behandlade hundarna trevligt och mjukt på bordet, tog dem fint om huvudet och sa "hej lilla vän" - Bitte och Stina sa "hej" tillbaka och vickade lite på stumpen åt honom.

Bitte fick sin etta men inte mer, placerade sig ändock som reserv i öppen klass, jag tror att det var 8 i klassen, så några fick "lämna båten".

Stina fick sitt CK, kom 3:a i championklassen och blev reserv i bästa tik.

BIR tog Pihlspetsens Bessy, en fin tik, trevligt visad av Vera och Karl-Inge Pihls dotter Lina  - grattis Lina!

BIM-titel tog Westorps August the wild

(Hä´går som bra i år Annika - Augusts uppfödare)

Kennel Grålötens avels- och uppfödargrupper placerade sig båda på första plats. Avelsgruppen skulle gå in i stora ringen - tumhållning för att den placerade sig även där.

Fick just rapport att de placerade sig på fjärde plats.

Stinas kritik:

Välskuret huvud, flotta linjer i kroppen. Välställda goda ben. Utmärkt pälskvalitet och färg. Goda rörelser. Mycket bra mentalitet.

Bittes kritik:

Något högställd tik med gott huvud. Bra överlinje, luftig underlinje. Ordinär benstomme och bra vinklar. Bra päls och färg. Bra rörelser. Utmärkt mentalitet.

A man of not so many words :0) en del domare skriver romaner, andra knappt två rader - den här domaren var väl lite mittemellan.

Man får la´va nöjd.....

(inte mycket att välja på :0)

I morgon skall man sta och "lägga pattarna i mangeln" - förlåååt den vulgära vokabulären - men med min låga humor fnissar jag varje gång jag bara tänker detta uttryck ;)

Det är också nämligen precis det man gör - kära män, ni behöver bara raka er varje dag  - inte sitta i gynekologstolar eller genomgå ovan nämnda procedur - var glada!!!!!

Mammografi är inte så sällan  livräddande, hur ofta den skall utföras debatterar de lärde om.

Själva "grejen" går ju ganska fort, men det gör faktiskt ont!

Som de flesta väluppfostrade, tåliga svenska kvinnor låter man sina båda bröst, ett i taget, läggas å en platta, sedan smackar sköterskan ner en platta till  ovanpå och då jäklar, trycker hon till för kung och fosterland.

Lite stillsamt far då ordet "aj" genom ens hjärna, men icke att man skulle kvida, svära, gasta eller dylikt - nejdå, man bara ler hult och tappert mot torteraren och tänker "det gör precis lika jä-a ont som vanligt, är du KLAR NU"?

Frånsett  ontet, ser detta arrangemang fullkomligt vansinningt ut - där står man, med ena bröstet fastklämt - och inte bara det - till oigenkännlighet utplattat som ett stekt ägg!

När tortyren är klar, får man vänta i ett litet rum, tills farbror (eventuellt tant) doktorn kommer. Dottoren hummar, tittar på röntgenbilderna som ör uppsatta på ljusskärmen, kommer sedan och "palperar mammae et axillaris" d v s klämmer igenom brösten och lymfknutorna i armhålorna , ler lugnande och så är "ordealen" över för denna gång - åtminstone hittills har det varit så för min del. Har inga större farhågor för morgondagen  - men man vet aldrig.

Vi sov till 08 30 i dag, skönt. Visserligen var vi uppe vid 5-blecket, enligt min något udda vana att vakna då och känna kroppen gallskrika efter en balja thé.

Hundarna är jätteglada över denna vana, de får mat och släpps ut i trädgården, jag dricker mitt thé och bläddrar i DN. Tar sedan valda delar av blaskan med mig tillbaka till sängen och hundarna draperar sig runt mig med förnöjda suckar. Jag läser tidningen en liten stund (väldigt liten), glider snart in i Morfei´armar igen och så sussar vi alla gott ett par timmar till.

Arlandaresan gick galant. Matade katt och kanin -  katten Simon hade högljudda klagomål över bristen på sällskap - lugnade honom med att om ett fåtal timmar skulle han ha hela familjen hemma igen. Tog Jannes bil, bytte hastigt pedal när jag vid start av bilen först satte foten på bromsen i stället för kopplingen - har själv automatlåda - men det var enda klantet. Det är märkligt det där hur fort man anpassar sig till vilken sorts bil man kör.

Lättkörd historia detta och jag tuffade på till Arlanda.

Planet var 10 minuter tidigt och efter en knapp halvtimme ser jag en mycket liten person komma, dragande  sin lilla gröna miniväska på hjul, nappen i munnen och kavata steg  - 2-årige Eli - det såg för härligt ut och jag hörde hur folk skrockade runtom. Efter Eli kom resten av familjen med jättebagage - inkluderade ju även Janne och Sams bagage från 13 dagars internationellt scoutmöte (tur att dom haft bil hela tiden).

Kramelikram och så snabbt ut i bilen. Alla pratade och berättade hela vägen hem, resan hade varit en succé - Eli var tyst, somnade snart i sin stol, hans största behållning hade varit att åka dubbeldäckare i London - det var häftigt!

Jag blev utvald till att köra även hem "vill du åka på vänster eller höger sida"? Höger tack! Så jag körde.

Hemma vällde alla ur bilen, Pernilla tog hand om Eli, Sam och Lisa susade in till Simon - jag tog min bil och vände näsan hemåt. Hundarna hade en del att säga om mattar som sticker på kvällen och kommer hem miss i nassen :0)

Släppte ut dem, tog en macka,fixade hundarnas frukost,  kollade av mailen, kunde inte låta bli att lämna ett avtryck i en blogg - stängde, släckte, tvätt och tandborst och så - "säng, säng säng, sova,sova,sova" - som det sjöngs om av...vet men minns inte nu.

Lite plock här hemma i dag och så framemot 4-5, drar vi till Nyköping och campingen.

Torbjörn Granheim fra Norge, dömer på söndagen - en för mig totalt okänd storhet - 39 hundar anmälda.

Skall Bitte få en slät etta? Eller t o m ett blått band eftersom päls är en uppenbar bristvara hos henne? Eller går det kanske lite bättre än så?

Stina är i fin form, hon får nog sitt CK.

Nu har jag pustat ut efter två rejäla  renoveringsomgångar i nedervåningen - glömt är allt gipsdamm, sågspån och annat "dräll" efter de ihärdigt jobbande gossarna. Resultatet blev ju strålande och det är vad som räknas.

Nu börjar jag gå och snegla på tvättstugan - den är inte för rolig....

Väggarna är klädda med någon slags plastlaminat (anno 1963) och börjar bli väldigt trista, går inte att få dem riktigt rena längre. Golvet behöver också ett lyft.

Den "gambla" tvätthissen har tappat linor ett flertal gånger och lagats.

Nä, nu krävs det åtgärd!

Hustomten Andrei kommer i nästa vecka, då får jag höra om min idé slår an hos honom.

Kakel på väggarna - inget "fancy" dyrt färgat, nix, bara enkelt vitt kakel rätt upp och ner. Klinker på golvet, ett smalt torkskåp bredvid tvättmaskinen och så en bänk som sträcker sig från skåpet, över tvättmaskinen (som är frontmatad) och över tvätthon i andra änden (hål i bänken för hon förstås). Yes! Det kan bli väldigt snyggt och fräscht - och naturligtvis helt gratis :0)

Men om jag nu gjort i ordning hela nedervåningen så ser det lite sunkigt ut med den här gamla skrabbiga tvättstugan intill köket.

Skall ta flickorna på en promenad och sedan dra iväg till Kungsberga för att byta till Jannes minibuss, sedan till Arlanda för att hämta son med familj, kl 22 30!!! Volvon sväljer inte 5 personer + bagage.

Jag har fått fina MMS från diverse ställen i Skottland, bl a Loch Ness - men Nessie verkade inte vara hemma :0)

Bettan och Olle är också hemkomna, så nu behöver jag inte pendla mellan Helgö och Kungsberga  - mata kanin och katt och gulla med dem, vattna blommor, ta in post i K-berga, vattna blommor och ta in post på H-ö.

Morsor är faktiskt väldigt användbara även vid mogen ålder :0)

I morgon bär det å´ till Nyköping och så är det utställ på söndagen. Börjar faktiskt bli rätt mätt på detta åkande nu. Veckan efter är det SKK-utställning i Almare-Stäket, men det är ju nästgårds - sedan lägger vi ner den verksamheten för ett tag framöver och koncentrerar oss på vallning, lydnad och sök.

Har ett huvudbry här hemma - var är expansionskärlet till pannan? Har letat högt och lågt efter det, både jag och resten av familjen, men ingen lyckas hitta det. Det måste finnas någonstans på krypvinden, men var? Måste vara inbyggt - väldigt opraktiskt i så fall. Har tittat på husritningarna men hittar det inte där heller - och det finns, det vet jag!

I dag var andra gången jag fick rådet att flytta ner kärlet (fick rådet av mannen  som servade pannan). med tanke  på att det suttit rätt länge, är det en god idé att flytta det, för att undvika en väldigt obehaglig överraskning i form av läckage - vilket kan hända, även om kärlet är av koppar, det finns rörskarvar!

Sökandet fortsätter, spänningen stiger - skall hon hitta expansionskärlet innan katastrofen är ett faktum - (hemsk musik i bakgrunden)...

har nu fått en , i mitt tycke, glimrande ide´. Jag ringer naturligtvis Lasse, som byggde övervåningen 1974-75 (Lasse är också gammal MBK-are och riesenägare) - och hör om han kommer ihåg var kärlet sitter.

Visserligen har han väl rotat runt i och byggt några hundra kåkar sedan dess,

men chansen finns

att Lasse minns

To be continued....

I dag blir det jobb och en massa ärenden. Inte mycket att blogga om :0)

Jag kanske får bjuda på lite John Denver? inte allas favorit kanske, men musik som mandrom gärna lyssnade till i sin avlägsna ungdom  ( i alla fall 30-årsåldern)- och lika gärna i dag.

Varsågod!

http://www.youtube.com/watch?v=DC8nDdPM_Qk&mode=related&search=

I kväll var vi hos Ritas får i Kumla by, tillsammans med Petra.

Vi provade att ta Stina till en stor hjord med får (ca 100) i stället för de 5-6 hon träffat förut. Petra trodde att Stina skulle se det mer som en utmaning än 5-6. Dom var kul men hon fick ingen riktig struktur på det.

Jodå, Stina tyckte att 100 får var klart godkänt! Hon föser och pendlar riktigt bra, spränger ibland, men det är för att hon inte går runt utan håller sig bakom och ibland för nära.

 Stina går bra att hejda och hon går inte på fåren, hon pendlar även från sida till sida - bra! Nu skall vi bara klura ut hur vi skall få henne att runda flocken och komma upp framför den - ligger inte riktigt i götens vallningssätt - jag skall fråga några "säkra kort" i västgötavärlden - folk som vallat länge med västgötar - och hära hur de burit sig åt.

Border Collien letar sig självmant framför fårflocken, däremot kan de ha lite svårt med att flytta en stor flock, där är det mera "finlir", flytta sakta och skilja ut djur eller hämta in ett enstaka djur. Västgöten dammar på och skriker "flytta på er, framåt ulltottar och det på momangen"!

Hippie var väldigt tänd och rände efter en liten flock på 4-5 djur i en fålla. De här fåren är rutinerade och vet hur man slipper springa när det är en ovan hund. Man limmar fast sig i staketet och glor på vederbörande :0)

Hippie försökte verkligen vara morsk och hojtade åt fåren "fegisar!! kom igen nu då"!

Vi fick hjälpa henne och flytta ut fåren från staketet, då blev det fart igen och Hippie körde dem runt i fållan. Hon har lusten att driva och hon vill även kopmma framför flocken, alltså har hon detta i generna att hon skall driva dem mot mig och inte bara ifrån - kalas!

Rita, som äger fåren, stod och tittade på, var riktigt impad av Hippie. "Jag har haft en 5-6 collie här under åren, men ingen har vågat sig på fåren - det här var verkligen roligt att se - den första collie jag sett som inte bangar ett dugg för fåren, bra drag i den flickan, det här kan man bygga mycket på".

Nu gäller det att vi inte går för fort fram. Petra och jag kom överens om att vi ses var fjortonde dag, allt skall fortfarande bara vara roligt för Hippie "spring och skrik" :0) Man får akta sig så att inte fåren skrämmer en så ung hund. Det kan hända när de gaddar ihop sig, sänker huvudena och råstirrar på hunden.

En ung ovan hund kan känna obehag då. Då går man fram och vänder bort fårens huvud helt enkelt och visar hunden "inte ett dugg farligt - kom igen du"!

Jag skall nu börja med lite lydnadsträning som krävs för vallningen (inte den "vanliga" som jag ändå börjat så smått med) - men ännu inte ihop med fåren, detta gör vi hemma, på klubben, i skogen, tills det är befäst. Främst gäller det "ligg" och "vänta" eller vilket kommando man vill ha för att hunden skall stanna kvar liggande. "Framåt", "ut", "runt","höger", "vänster" kommer sedan.

Jag kommer att koncentrera mig mest på Hippie, hon har den mest naturliga talangen för får. Petra tyckte absolut att Stina skall få jobba på också, men vi kommer inte att lägga så mycket krut på hennes "utbildning",hon skall lära sig hålla avstånd, flankera och gå runt - "vi låter henne ha kul", sa den kloka Petra.

Bitte skakade galler i bilen, d v s först svor hon lite, sedan satt hon bara med nosen tryckt mot gallret och snyftade - "Detta är oerhört! Både mamma och banannäsan får jobba och inte jag - moi! Arbetsmaskinen! Otillständigt är vad det är"!

Lugn lilla Bittefjollan! I morgon kl 13 samlas sökgänget - då är det din tur - bara din tur!