Minnen!

Fick en text från en utrikes kompis, som just färdigställer ytterligare en bok om västgötaspets - inte heller den här på svenska.....

Hon ville att jag skulle kolla texten och rätta eventuella fel. Done!

Texten handlar om Clara Cluck och Acke Ackspett. Min Clara som var den enda västgötaspets ever, som blev kontrakterad bevakningshund! Och Bettans Acke, som blev kontrakterad räddningshund (nu pensionerad).

Jag och Bettan gav oss den på att vi skulle göra något ovanligt med våra v-spetsar, de skulle bli tjänstehundar! Jag fastnade för bevakningshundsdelen och Bettan för räddningshundsdelen.

Jag tränade intensivt med ett gäng "grönklädda" - gissa om Clara och jag stack ut i det gänget:0) Unga killar och tjejer med rottweiler och schäfer - och så "tanten" (då 55 bast) med västgöten. Jag vet att alla tyckte att det var rätt häftigt att vi var med, i synnerhet när det framgick att Clara Cluck klarade sina uppdrag precis lika bra (om inte bättre) än många av de andra hundarna. Det var ett jätteskönt gäng, vi hade mycket roligt (och jobbigt) ihop under våra träningar¨.

Det enda jag hade lite svårt för, var när vi hade övningar ihop med killar (icke hundförare) som hade "Rambo" stämplat i pannan och vars enda diktan och traktan verkade gå ut på att springa, vråla och skjuta så mycket som möjligt  - förhoppningsvis sållades dessa gossar ut eventually.

Första certprovet klarade vi inte - det var ett hårt slag, vi hade tränat så intgensivt - men allt måste sitta, annars duger man inte - här gäller det att kunna jobba rätt eller också blir man skjuten!

Andra  certprovet gick galant! Efter det deltog Clara och jag i ett otal antal övningar och tävlingar för bevaknings- och räddningshundar - bl a bilder och berättelse om när Mälarö BK deltog i en kolossal-övning utanför Gävle (8 lag, som jobbade oavbrutet från fredag middag till söndag mitt på dagen), med ett alldeles eget lag ,kommer nästa vecka - det var en otrolig upplevelse!

2 västgötar, en 9-årig rottweilerdam, en collie,en flatcoated retriever!! Bland alla schäfrar och rottweiler - ett väldigt udda lag - men taggat!!

Skjuten ja, för att återgå till bevakningsbiten  - mandrom räknades ju även som kombattant - d v s stridande soldat - fick bära vapen och kånka på detta i tid och otid.

Jag - som inte ens lät min son få ha en vattenpistol när han var liten...

Jag fick göra en komprimerad "lump" på LV3 i Norrtälje - det var tuffa tider!

Exsercis i all oändlighet  - höger och vänster om,täten dubbelt till vänster etc -  lära sig vad riktkarl var,lära sig att hålla takten (inte så lätt som det låter) "givakt", "manöver", lediga" - hela billevitten!

Springa med full packning och gasmask på i het majsol - långt! Skjutövningar på hel- och halvfigurer - blev positivt överraskad över att jag faktiskt kunde få in ett antal träffar - vänsterskytt och allt! (vad hände med 70-talspacifisten...)

Efter en skjuthelg kom jag hem och berättade för Peter att vi fått plocka ihop och plocka isär våra vapen, göra rent, olja etc.

"Jaha," sa Peter, "men du vet, vi fick plocka ihop och isär vapnen i mörker"...

DÅ kunde jag säga, helt trankilt... "2,5 minuter, vad hade du för tid"????

Vi fick också göra detta, i en lektionssal med nerdragna mörkläggningsgardiner - kolsvart! Peter blev rätt impad faktiskt :0)

Mycket annat fick vi vara med om under dessa helger (en hel vår), in i rökfyllda hus med gasmask, kräla i (rätt blöta) diken, lära oss hur man kommunicerar bakåt i en trupp, vara med om överfall efter en natt i militärtält (14 brudar och en överste som var "övervakare").

Jag blev utsedd till tältlagschef, vilket innebar att jag låg i mitten och inte behövde gå post eller sitta eldvakt - å andra sidan blev jag uppdragen varje gång någon postering trodde att de såg "den lede fi" närma sig i dunklet.

Sitter man tillräckligt länge och tittar på en punkt så börjar den röra på sig till slut och man är säker på att anfall är på gång.Snöret från posten ute i terrängen till eldvakten ryckte, eldvakten väckte mig (jag sov inte många minuter, låg bara på aga mest hela tiden) och jag fick ta mig över alla grymtande hopkurade tjejer och ut för att kontrollera vad som var å färde.

Inget! Nada! När posten gnuggat ögonen och kikat igen såg man tydligt att det var en mossbelupen sten, eller en liten gran som stack ut bakom ett större träd etc etc....

Vi visste ju att ett anfall skulle komma - men när??  Kl 04 00 kom det! Ett antal officersaspiranter hade fått uppdraget och tyckte förståss att det var störtball att få skrämma livet ur ett gäng brudar ;)

Vi 14 hade kvällen innan noggrant sett ut våra stridspositioner runt tältet - in case of attack! Alla visste exakt var de skulle ligga, sitta eller stå!

När anfallet kom, flög alla upp (alla sov med bootsen på), rev åt sig sina vapen och hukade i ilfart ut till sina posteringar.

Och sedan - kära bloggvänner - här vill jag nästan sluta skriva....

Alla 14 brudar ( den äldsta - jag - 55 bast, samt unga skolflickor, mogna husmödrar, något mindre mogna småbarnsmammor o s v)förvandlades på 0 sekunder till fruktansvärda amasoner!!!

Vi sköt, kröp, svor, väste, sköt, avancerade, backade, sköt, svor, vrålade, sköt....

 Här skulle ingen jävel komma och ta vårt läger!!!!!

SÅ FORT går det att utradera all civilisation, all känsla för fredliga uppgörelser, all barmhärtighet. Det var den mest skrämmande upplevelse jag haft, att förstå att jag själv (och andra kvinnor - inte bara män)så lätt kunde förvandlas till grottmänniskor, vars enda tanke var att slå ihjäl och döda, för att hålla fienden utanför reviret - tänkte då förstås på "Rambo-pojkarna" - men dock, det finns en viss skillnad - jag såg detta, förfärades och lovade mig själv att aldrig hamna där igen.

"Rambo-gänget" tänker inte alls, de bara vrålar och skjuter och tycker att det är ball - hela tiden....

 I morgon bär det å' till Askersund och utställning - bara inte den stackars domaren förlamas av skrattkramp när Bitte kommer in i ringen.......

Har ni sett hur en kalkon ser ut på halsen?.....några få strån som spretar ut på var sida.....