..min högt älskade lille gosse, snart börjar ditt nya liv.

Även du skall bli finsk medborgare.

På lördag kommer din nya matte och hämtar dig - du kommer att bo i Åbo med matte och husse.

Tårarna rann när Hilma åkte, den här gången blir det väl fontän....Kalle har ju vuxit in i hjärtat ytterligare två veckor.

Men du kommer att få det så bra!Och din syrra Hilma kommer kanske och hälsar på rätt som det är.

 Hilmas husse kommer från Åbo och har sin släkt kvar där - det är inte mer än ca 16 mil mellan H-fors och Åbo.

Så nu gäller det närmast att beställa tid på Årstakliniken i morgon förmiddag, för Kalles ombesiktning och EU-pass.

Jag tar med både Kalle, Skrållan och mamma Bitte.

Mamma som moraliskt stöd och Skrållan för social- och bilåkningsträning.

Bil ja! Nytt batteraj är inhandlat (för bara 1.600:-), Olle skjutsade mig  och sedan fick jag det inkopplat av "brorsan" Lasse.

Bilen startade snällt och fick gå ett par minuter, men man kan ju inte stå här och osa...

Har inte kört den än, men det skall nog inte vara några problem.

Så, in med kupévärmaren i morgon bitti så att mamma och småttingar får åka i en varm bil.

Nu finns det TVÅ starkt vägande skäl att åka till Finland.

Precis som Mia skriver om i sin kommentar om valpar i sängen - precis så var det här hemma.

När första goldentiken kom 1980, så åkte hon ju tämligen omedelbart upp i min säng på nätterna.

Peter ville inte ha henne i sin säng - nej, nej.

Hur mycket gullande  med Honey som helst annars, men inte i sängen.

Det kom en golden till, upp i min säng bums.

Flickorna lärde sig att stå med tassarna preciiis på kanten till husses madrass och så kunde man pussa honom utan att vara i hans säng.

Katt hade vi också, och Bettan hade en västgöte, men han låg mest i hennes säng.

Bettan och Anton flyttade så småningom till eget hem.

Katten och goldenflickorna samsades gott i min säng.

När vi hade en golden, en västgöte och katt hände följande en morgon (jag tror att jag berättat det förut).

Jag låg och läste tidningen i sängen, med Honey på ena armen, Anton på den andra och katten på magen.

Peter stod vid fotänden av sängen, tittade på oss, log och sa "om du vill, kan jag gå ner och hämta upp akvariet åt dig också" :0)

När vi hade två golden och min egen första västgöte (Clara) började det bli tämligen trångt i min säng.

Då hände det sig att en halv golden eller så kunde liksom halka över i husses säng.

Clara klev helt sonika över och la sig vid hans fötter  och sedan var det klart med det.

Goldentikarna lämnade oss så småningom och då kom Stina.

Clara och Stina låg precis lika mycket i min som i husses säng.

Och så kom Bitte - aldrig något snack - de låg huller om bladder alla tre i båda sängarna.

Som sagt - saker kan ändra sig :0)

Rekommenderar ett besök på "Hilma och Sonys blogg" - vilka bilder :0)

Nej, det handlar inte om titeln på en gammal Hitchcockfilm...

Jag vill bara bekänna att Kalle och Skrållan sov hos mig i sängen i natt....

Och kommer att göra det igen......

Det skulle kissas någon gång "missinassen" - kissades och lades tillbaka i valphagen dikt an mot min säng. Sovs en liiten stund -sedan skulle det lekas - och då kände jag bara "nä, nu vill jag ha dem hos mig".

Lyfte upp de små kropparna och lade dem bredvid mig, så att säga på insidan.

Vilken lycka! Vilken sällhet! Vilken total pussglädje :0)

Jag blev tvättad från halskanten av nattlinnet upp mot pannan....

Små tassar klev och trampade runt i i min famn som jag liksom höll runt pupporna.

Bitte satt bredvid - jag anade bara konturerna av henne i mörkret - ville inte tända för att väcka upp gosingarna ännu mer - Stina drog som en avlöning och jag kunde riktigt höra hur hon muttrande boxade till en kudde i soffan i vardagsrummet "fasoner....mitt i natten....får inte sova i fred......snorungar....."

De två små lugnade snabbt ner sig, gosade in sig mot min hals båda två, suckade lyckligt och somnade tvärt.

Bitte la sig strax intill,hörde hur hon  slickade lite på valparna och  jag kände hur nöjd även hon var.

Jestanes så gott det var att ha småttingarna sovande så här :0)

Vi vaknade vid 06 15-draget, efter allas frukost, min tidningsläsning och småttingarnas utochkiss-stund (fortfortfort, - 13 grader) kröp vi till sängs igen. Då hade jag skjutit upp min stora dubbelsäng mot fönsterväggen, alltså finns ingen chans att pupporna trillar ner på den sidan - på min sida ligger ett tjockt fårskinn, jag tror inte att pupporna slår sig fördärvade om de rasar ner där.

För övrigt är jag väldigt lättväckt och märker säker om de börjar klättra över mig. Om inte annat så kommer Bitte att reagera och hon är inte så himla smidig när hon kliver runt i sängen :0)

Jag tittade in på en blogg där det esomoftast hackas på SKV - inte många positiva ord där inte :0)

Nu är det montern på My Dog i Göteborg som dryftas.

D v s det blev ingen monter. Väldigt magsura kommentarer "det skulle bara satsas på Stockholm"...

"INGEN PR/Rasmonter på MY DOG, men väl i Stockholm!, DET var dåligt. MYCKET dåligt!"  (Nja, inte var det väl så dåligt att det var en monter i Stockholm, som dessutom för 3:e gången i rad fick hedersomnämnande och diplom :0) - hihi, det blev nog bara ett litet syftningsfel där.

SKV får pisk för att styrelsen inte frågat medlemmar om hjälp med montern. Man kan vända på det - det pratas mycket om, på denna blogg, att man skall satsa på frivilliga medlemmar - men.....hallå....

Om man nu vet att My Dog går av stapeln - vilket inte borde vara en total hemlighet för dem som bor kring Götet - varför då inte kontakta styrelsen själv och erbjuda sina tjänster - det är vad jag kallar frivillighet och att ställa upp för klubben !!

Om man t o m sitter inne med "en färdig monter" - varför inte skicka ett mail eller  slå en signal och erbjuda den och sig själv?

Varför skall allting bara vara envägskommunikation?

Jag har själv inte av olika orsaker kunnat delta i montern i Stockholm på två år, men dessförinnan hjälpt till och stått i montern ända sedan första året och kommer att göra det igen och vi är flera som gjort så.

Man talar bara om för ordföranden eller annan i styrelsen att "självklart ställer vi upp och fixar montern i år" - svårare är det inte!

Först drar vi runt mattes fårskinn  en stund, joxar med det lite under hennes säng och så,

sedan knyter vi oss en stund därpå.

Jösses nä, bläääähhh, får vi aldrig va´ ifre´,

nu är matte här igen och kameran är förståss me´..

"Karl"!

"Ja, Skrållan vad är det"?

"Jo Karl, vilken tur att vi har varandra"!

"Ja visst Skrållan, du och jag"......

Det blev inget skrivande i går.

Fullt sjå med att sköta det dagliga och så överlämna Ida och Lovis till sina nya mattar och hem.

Jag är oerhört trött just nu. Hela billevitten med ischias-ont och knäont, samtidigt som man, envis som en åsna, skall göra precis allt det som man gör varje dag, har tagit sitt skålpund.

Att se fyra valpar åka, har också emotionellt tagit mycket kraft - men det känns samtidigt oerhört skönt att veta att alla fyra kommit  till så goda hem.

Britta Asp kom och hämtade lilla Ida i går mitt på dagen.Britta sa häromdagen "jag är så uppfylld av detta med att få ta hem Ida, jag har inte varit så här uppåt sedan jag fick barnbarn" :0)

Ida har installerat sig fint i Brittas lilla fina radhus i Järfälla. Har varit ute på tomten på baksidan och gjort både det ena och det andra, äter, leker och sover - och matte njuter :0) Här fanns tidigare Kåra kranskulla, pappa var Acke Ackspett. Kåra fick sluta sina dagar i våras och Britta hade ganska snart innan dess förlorat sin man.

Så fint det känns att hon nu har sällskap av en liten kompis igen.

Mikaela kom med tåget på eftermiddagen, gullade med valpar, vi drack kaffe och åt av nybakta bullar som Britta haft med sig.

Jag gjorde en mycket hastigt hopkommen middag som vi tuggade i oss vid köksbordet med valparna runt fötterna.

Hade hämtat Lasses Saab tidigare  och satt in kupévärmaren. Vid 19-snåret drog vi oss mot Bromma flygplats. Lovis satt i Mikaelas famn, pep lite då och då, men var jätteduktig.

Inne på flygplatsen hade jag Lovis i famnen medan Mikaela fixade med Lovis incheckning och sin egen.

Redan där kom folk fram och oooade och aaaade över lilla lovis otroliga söthet.

Så småningom satte Mikaela på Lovis halsband och koppel och vi satte ner henne på golvet.

Den pyttelilla valpen i den relativt stora flyghallen :0) Och vad gör Lovis? Jo, hon börjar nyfiket kolla runt, traskar omkring lite på stadiga tassar, bryr sig inte om halsband och koppel. Lovis blir naturligtvis upptäckt av både markpersonal och resenärer - och hon hälsar glatt och svansviftande på dem. Min duktiga, duktiga lilla flicka :0)

Så passade hon på att göra en redig pöl på golvet också - men vi var förberedda med medhavt papper.

Så försvann matte med Lovis i famnen in genom säkerhetskontrollen, en sista vink och så var de borta.

Hemma igen bara satt jag i köket med Bitte och de kvarvarande två småttingarna. Så konstigt det känns....

Jag har gjort en hage bredvid min säng för Karl och Skrållan, med plats för ett par tidningar i ena änden. Där sov de så fint i natt, drog i gång vid 4-tiden, men då tog jag ut dem i köket en stund och visst, det var dags att lägga små högar på därvarande tidningar. Kände faktiskt inte för att släppa ut dem på baksidan, -10 grader. Jag hade behövt få på mig åtminstone en jacka och stövlar och med nuvarande knästatus tar det för lång tid att få på stövlar.

Vi gick in i sovrummet igen och de små lekte en liten stund och grejade i hagen, sedan somnade dom igen och vi sov alla till kl 06.

Nu har alla fått mat, storhundarna har varit ute och småttingarna gjort sitt på tidningarna.

Jag har druckit thé och börjar känna mig lite mindre zombie-lik.

Karl och Skrållan leker högljutt i köket hör jag, skall gå ner och umgås med dem tills det är dags för en liten tupplur. Sedan får de sova i köket någon timme medan storhundarna och jag kryper till sängs.

Nu kan jag börja ta ut dem oftare och små kortisar, lättare att bara ta en under vardera armen och gå ut. mer halsband- och koppelträning blir det också. Hittills har jag bara låtit varje valp ha ett litet halsband på sig ibland, som en första invänjning.

Min erfarenhet är att västgötavalpar tycker atrt halsband är ett förfärligt övergrepp , men de här små har varit riktigt duktiga med det.

Sur-mormor får nu också börja vänja sig vid att de faktiskt (förmodligen) kommer att vara kvar här ett tag.

Väntar nu ivrigt på att få rapport om Ida och Lovis första natt borta.

Hilma och Alex är nu väl installerade och sköter sig fint.

Lycka till alla mina små vänner och era nya familjer!