Hemkommen från skogspromenad.

Tog mina odubbade vinterpjuck, tänkte (i min enfald) att nu är stigarna isfria, efter 7-8 grader i flera dagar och  nattens regn.

Ha! Solid is på stigaran! Det fick bli "cross-country"-promenad.

Egentligen är det roligare och betydligt bättre ur motionssynpunkt, men oftast är man ju bekväm och väljer stigarna.

Vännerna utnyttjar ju både stigar och terräng oavbrutet.

Ca 100 m från den lilla naturliga parkeringsplätten brukar jag koppla hundarna, man kan stöta på gående och joggande perschonger, hundar och även hästar, där går flera stigar och även motionsspår ihop.

Jag ser en dam komma joggande över Jungfrusundsvägen,kommer från skogen på andra sidan vägen, har en lös aprikosfärgad liten pudel vid sidan.

Hon springer förbi oss på ca 10m håll, pudeln får syn på mina damer, tvärnitar och lämnar raskt mattes sida. "Alfons kom hiiiit"!! Alfons gör en drit i matte och ägnar sig åt mina damer, som talar om för Alfons vart han kan dra :0)

Jag försöker schasa iväg Alfons till sin matte, men Alfons dansar bara runt, jättelycklig över att alla tre kärringarna grinar illa åt honom, när han försöker komma åt rumpan på dom.

Matte kommer fram och försöker få tag i A. - går inte så bra, men till slut får hon ett grepp om honom och säger "ja, han är ju tonåring - men vissa dagar lyder han riktigt bra". "Hur gammal är han", frågar jag, "2 år" säger matte......

Jag sväljer visligen och vi säger några ord och så går jag till min bil och sätter in flickorna. Hör Alfons matte tala strängt "NEJ, nu kommer du med här".

Sätter mig i bilen och skall just köra ut på Jungfrusundsvägen då jag ser två stora goldenhanar komma från skogen och de springer rakt över körvägen, i raskt trav. Den första har rätt bra marginal till volvon som kommer, men den andra klarar sig med knappt en noslängd från att bli påkörd, volvon får både väja och bromsa in, men fortsätter.

Jag kliver ur bilen, goldenpojkarna travar förbi mig upp mot motionsspåret. Jag pratar med dom - "hörni grabbar vart är ni på väg? Kom till mig skall ni få se, här finns det godis"!

Jag tog upp lite gotter ur fickan och den närmaste kom genast fram och tog  godiset och jag kunde lugnt och fint ta honom i halsbandet (just här var man lite glad att lösa hundar hade halsband). Jag ville både hålla kvar honom och se om det fanns något tel.nr men det fanns det inte.

Då hör jag plötsligt en närmast panikslagen röst en bra bit bort "Aaaaaaalfooooons, neeeeej, kom tillbaka" - och se! Där kommer Alfons i sporrsträck, "hurra, fler kul kompisar". Alfons springer glatt fram till den goldenpojke som jag inte håller i, jag ser hur han höjer svansen betydligt och blir lite stel. Nej för h-ete, tänker jag, börja nu inte slåss också, så jag lockar på hundarna och visar mina godbitar. Goldenkillen slappnar av och kommer fram till mig, tar godisbiten och jag kan ta tag även i hans halsband.

Nu hör jag en husse-röst från andra sidan vägen, ropande förtvivlat på sina gossar, samtidigt kommer Alfons´matte rusande och får tag i A.

Golden-hussen spurtar över vägen, klart uppskakad, har sett hundarna på långt håll fara över vägen och fick naturligtvis nästan hjärtsnörp.

Han kopplade sina pojkar, tackade så mycket för hjälpen och sa "jag tänkte nog koppla dom en bit bort".....

Och då kunde jag inte låta bli att säga "men nästa gång gör du det va" :0)

Men jag sa det inte elakt, han var tillräckligt rädd.

Ja, kära Alfons och goldenpojkar - jag hoppas att era liv inte tar en ände med förskräckelse, i förtid....