På valpkursen i dag kände jag att vi kunde bara inte gå ner på appellplanerna och gegga runt i leran - finns väl några hyfsade ställen men i alla fall.....

Skulle vi nu bli skitiga så kunde vi i alla fall göra något mer meningsfullt.

Medfördes alltså ett paket hot dogs, ur vilket ett antal korvar skars upp i små bitar och lades i låga plastmuggar (av min glada och duktiga instruktörselev Clara ).

Vi samlades inomhus och gick igenom grunderna till spår - människospår - och det är lustigt, nästan identiskt samma frågor dyker upp varje gång :0) T ex:"Men hur kan hunden följa mitt spår, som jag har gått ut, när jag sedan går bakom hunden"?Alltnog och emedan - vi travade upp i skogen,jag gjorde spårstarter och skickade ut förarna, en efter en, med långa mellanrum och med noggrann koll på den (svaga ) vinden, för att inte föraren skulle trava tillbaka i motvind om spåret och sålunda försvåra för valpen.

Man går tillbaka i medvind om spåret, så att inte "tillbakaspåret" kan driva in i det "riktiga" spåret och förvirra vovven - går dessutom då åt fel håll.

Mina säkra medhjälpare Birgitta och Clara underhöll kursdeltagarna och höll hundar medan vi preparerade spåren.Varje kursdeltagare fick ett antal neonfärgade snitslar (fastsatta i klädnypor) med sig - en färg för "rakt fram" och avvikande färg för platsen där de satte ner "slutet", d v s plastmuggen med korv.

När alla spår var utlagda travade vi tillbaka till spår nummer 1. Där gick min lille favorit Elvis (papillon - och vi bara älskar varandra :0) ut.

Matte är totalt kocko i skogen, hon vågar faktiskt inte gå i skogen av rädsla för att inte hitta hem, klarar det inte även om hon går samma stig fram och tillbaka.

Jättegullig matte, älskar sin hund, gör allt för att det skall bli bra för honom och lyssnar och suger i sig tips och råd - men har absolut 0 (noll) lokalsinne.

När hon gått sitt 50m långa spår, guidad av min röst "nu tittar du på stenen rakt framför dig, där finns en liten en, sätt en snitsel i enen, gå vidare till rotvältan 10  m rakt fram, sätt en snitsel där..."etc

När jag "röstwise" lotsat henne ut på stigen igen, strålade hon som en sol och sa "jag klarade det"!!!!

Och Elvis i spåret! Suverän! tog spåret direkt, körde ner den lilla nosen i spårkärnan och tuffade på, rakt fram till slutet, där han glufsade i sig korven med stort behag (jag följer efter var och en i spåret för att se hur det går och för att kunna "coacha" lite, "stanna - säg inget - ta ett steg fram - sssccchhh - gå på - vänta lite - nu äter han harbajs, ta ett steg fram och bryt det - vänta, nu har han fått sniff på korvburken - YESS BERÖM!!!" .

Matte var hänförd - OCH! Skötte sig storartat i spåret - gav Elvis gott om koppel (ingen har spårlina ännu så länge, utan vi kör med koppel), var alldeles tyst så länge Elvis jobbade, de få sekunder han stannade upp och sniffade lite vid sidan om spåret, stod matte still och väntade på att Elvis skulle ta tag i spåret igen.Seger

Facit!Alla valparna spårade, alla valparna hittade slutet, alla valparna gillade korv :0) Härligt!

Ett gäng kvittrande glada valpägare promenerade tillbaka till klubbstugan med sina (lindrigt rena) valpar, dessa blev avtorkade (alla duktiga ägare medförde handduk i bilen) och vi travade in i stugan, stönade på oss skoskydd och tog en fika .

Det är så vansinnigt roligt att ha valpkurser :0)

Har man dessutom en kär och van vän, plus en entusiastisk och duktig elev som hjälp -  aaamen då känns 8 gånger som för lite.....

Det lider mot natt. Har nu avslutat styrelsemöte i Närlunda Gårds Villaägarförening - och det avhölls här hemma hos mig.

Första gången vi har varit här och mandrom bävade lite - 4 gubbs, ingen har hund och jag har känt att hundintresset är minst sagt svalt hos dessa herrar, en nyinvald ledamot är tjej, visade sig också vara gammal klasskompis till dotter Bettan och klart "pro hund".

Nåja, allt avlöpte väl, flickorna uppförde sig exemplariskt, hälsade glatt förståss och de fick dom göra, med viss bromsning gällande att klättra upp på folk, samt av Hippies lustiga sätt att "tillbe folks fötter" - hon bugar och lägger tassarna på fötterna på folk, svansen går och hon gnyr lite lågt.

" I thee worship", känns det som om hon säger.

Under mötet, som genomfördes sittande runt stora matbordet, höll sig vännerna väldigt lugna och artiga, bara då och då kom små västgötar upp med framtassarna på någons ben och hängivna, vänliga, bruna ögon försökte besvärja benägaren att klappa lite på dem. Banannäsan gjorde egna små försök, lade långnäsan lite diskret på någons lår, eller satt bara bredvid ett par ben och tittade.

Ibland talade matte till dem och avbröt flirtförsöken (när jag såg att vederbörande flirtoffer inte riktigt var med på noterna), men ibland lyckades dom faktiskt avlura gubbsen både lite prat och klappar.

Dags för sista utsläppet i en genomsur trädgård och så hopp i bingen.

I morgon förmiddag får jag sommardäcken påmonterade, hög tid!