...Stina mådde dåligt i morse. Åt sin mat som vanligt, men någon timme efteråt började hon susa runt som en förgiftad råtta (förlåt Stina), krummande med ryggen och ängslig blick.

Så kom kräklandet....

Våra älskade vänner är fenomenala på att pricka in mattor vid dessa tillfällen eller hur....

Min lilla finflicka mådde verkligen dåligt och hade riktigt ont i magen. Ingen diarré - fullständigt normal ni-vet-vad, ingen förhöjd temp. Definitivt inga flytningar eller andra tecken på livmoderinflammation - Stina är 9 år och sånt´kan hända.

Åkte för säkerhets skull till Årstakliniken, där Eva J finns och braiga  veterinären Malin.

När vi kom dit hade Stina slutat vomera och faktiskt sovit en knapp timme hemma - Malin klämde, kollade och kände igenom Stina. Vi enades om att vaddetänvar så hade hon gjort sig av med det - oralt!

Händer inget mer så är det inga problem med Mässan på lördag, vi avvaktar morgondagen och serverar små portioner dietmat.

Hittills allt lugnt!

Som alltid när någon av hundarna är dålig (vilket tack och lov händer mycket sällan) kommer jag av mig - all övrig verksamhet läggs ner, jag kan bara ägna mig åt den sjuka polaren. Inte så att jag "håller på" med dom hela tiden, men det är svårt att koncentrera sig på annat.

Nu har det dock hängts tvätt, vattnats blommor och lite annat -som att vi alla 4 intagit soffan och kollat på Nobelbanketten. Stina tätt tryckt till mitt ena lår och lugnt sovande.