Irene

22 februari 2010 08:11

Alltså, jag tycker ni varit värda en olympisk medalj av ädlaste valör för er heroiska insats! Intervjuer i tv... reportage i tidningarna... och sådär! Mottagningskommitté när ni kom hem, är väl det minsta man kunde begära?

Britta

22 februari 2010 08:27

Dotter med man - Hippies uppfödare - bjussade på fika på eftermiddagen. Kände mig väl omhändertagen :0)

Bitte

22 februari 2010 12:00

Du Britta!
Har funderat på det du skrev om att du inte är nervös/spänd/konstig (stryk ev) vid tävling längre. Avundsvärt! Jg var inte nervös/konstig/spänd när jag tävlade Beardisen i klass 1 och två (sen satte non ner tassen och tyckte att det räckte). Inte heller med Briarden – förrän i elit. Då blev det plötsligt så VIKTIGT och alla andra var så ERFARNA och så så snabba (läs: border collies). Tidigare hade jag bara tyckt att, äh, det här kan vi ju. Och att det var så rasande roligt att gå in på planen och jobba med sin duktiga vovve. Men nu är jag nervös ända tills jag går in på planen och kanske genom fria följet också och det är ju inte bra. Åh, ge mig ett bra tips och ett användbart råd!

Britta

22 februari 2010 12:53

Hej Bitte!
Det är svårt att ge ett råd som stensäkert skulle passa just dig...
Det låter ju ändå som om du har rätt bra koll på nerverna.
Samlad och koncentrerad skall man ju vara och helt fokuserad på sin hund och inget annat - men det tror jag att du är.
Är du säker på att du är nervös under fria följet? Inte bara superkoncentrerad?

Det jag verkligen trummar in i mitt huvud är just att det här gäller BARA mig och min hund - går det bra, då har jag lyckats träna rätt, går det mindre bra, då är felet mitt och ingen annans.
Förra gången vi tävlade kände jag att Hippie var "helt i min hand", hon var fokuserad, glad och helt "med".
I går visste jag att det inte skulle gå lika bra - kände som jag sa - någon vecka innan att den där "superkontakten" hade glidit iväg, vi var inte riktigt på samma våglängd. Hormonerna rörde till det :0)
Dock fanns ingen direkt anledning att inte tävla - Hippie var inte sjuk, visade inte på något vis att hon inte "ville".
Tävlingen gav oss båda ytterligare lite erfarenhet - och eftersom jag inte "surar" om det inte går lika bra varje gång, så blir heller inte hunden negativt påverkad.
Bra resultat - kanonkul - det lever man på ett bra tag :0)
Mindre bra resultat - äh, solen går upp i morgon också och det kommer en ny tävling så småningom.

För min egen del tror jag att det är den inställningen som gör att jag inte är nervös - det handlar inte om kronjuvelerna - det handlar om att jag och min kompis skall in och jobba lite ihop.

Det är ju så många bitar som skall passa ihop - speciellt i elitklass! Sk-t i BC:arna :0)
Titta på vad som gick bättre för dig och din hund den här gången jämfört med förra gången!
Det kan vara rakare sättande.... snyggt hopp.... inget tugg på apporten....ta rätt apport.....
Det finns alltid några små guldkorn att plocka ut :0)

Bitte

23 februari 2010 14:27

Du har förstås rätt, Britta! Och ja, jag försöker verkligen vara fokuserad och jag kan ärligen säga: jag blir ALDRIG irriterad på Cirkus. Hon är så oerhört arbetsvillig och angelägen om att jobba tillsammans med mig. Men jag får erkänna att hjärtat sjunker som en sten när jag går in och känner att min fantastiska, duktiga vovve är osäker och bekymrad. Hon är ju en stor hund och blir därför inte så smidig och snabb i sättandena (kan bli lite "schäfertramp" om hon är osäker). Får vi dessutom "sakta march" i början av fria följer hiner hon sjunka rejält. I "dumrutan" måste jag vara så väldigt varsam med mina kommandon för att hon inte ska bli tryckt (hon är väldigt förig). Sen kommer de moment då hon arbetar från mig och där ligger vi på i snitt 9: rutan, dirigerad aportering, metall över hinder. Vittringspinarna är säkra. Och fjärren en katastrof eftersom hon åter blir väldigt låg. Så förmedlar jag naturligtvis det: nu kommer den katastrofala fjärren... Men vi jobbar med varandra och klurar och försöker och är så varsamma. Och f.n den som ger sig. För det är ju så kul! Och det är roligt att diskutera det också, eller hur?

Britta

23 februari 2010 15:48

Ja du - den dag ALLT fungerar perfekt........
Tänkte på fjärren - hur tränar du den?
Om du bryter ner momentet i småbitar (men det kanske du har gjort) och bara gör ett enda stå från ligg eller sitt, ett enda sitt från stå eller ligg - o s v och så belöning direkt - inte kör hela serien med upprepning av alla lägesändringar...
Och kanske ibland kör fjärren från jättelångt avstånd....och nästa gång nära..

Och visst överför vi känslor till vovvarna! Dom läser ju oss med millimeterprecision!
Själv säger jag ärligt - jag tycker att elitlydnaden är urtrist! Tänker mig att Hippie skall få LPII, sedan fokuserar vi helt på brukslydnaden och söket , som jag tycker är betydligt roligare!
med västgötarna blir det rallylydnad - en befrielse!!!!

Nä, jag har hållit på med "lydnadslydnaden" sedan -81, ok fått fram två lydnadschampions och är jättestolt över goldenflickan Rakel och västgötaflickan Clara - men jag tänker nog inte ödla mer krut på det.

Du kanske skulle pröva på rallylydnaden med din polare? Jag garanterar att de tkommer att "lyfta" henne och öka kontakten ännu mer.

Bitte

28 februari 2010 18:51

Britta!
Hur jag tränar fjärren? På ALLA sätt! Jag lovar, jag har verkligen provat allt jag kan komma på. Men i vinter har vi bara tränat teknik - ligga på rätt sätt, bara belöna snabbhet ch exakthet, på nära håll och i korta pass. Möjligen, möjligen kan vi vara en pyttebit på väg...
Rallylydnad känns inte rätt i det här läget. Har ju jobbar bort dubbelkommandon och hjälper successivt.
Nu hoppas jag på barmark till träningstävlingarna i grannklubbarna. Och två inbokade träningstillfällen med riktigt, riktigt suveräna tränare i mars och april.

Britta

28 februari 2010 20:02

Hoppas att träningstillfällena i mars och april ger bra resultat!
Det brukar ju vara en rejäl kick - att träffa riktigt kunnigt folk!
Det är ju just det där - att någon står och verkligen iakttar vad man gör och så - heureka - kommer ett kanonbra råd!
Ofta (så har i alla fall jag upplevt det) så tänker man "men så himla självklart, varför tänkte jag inte så"....
Best of luck!

Ser själv fram emot kennel Fornborgens träningsläger på Gålö i maj - där vi också har två superdupertränare! De var även med förra året - Camilla Johansson och Anders Sjöstrand - otroligt duktiga, med diger erfarenhet och bra på att vidarebefordra sina kunskaper.