…kring det här med träning av hund.

Mandrom började träna med familjens hundar - en airedaleterrier och en schäfer – när jag var 12-13 år.

Hundintresset fanns grundmurat i familjen. Pappa hade haft hund hela sitt liv, från barnsben, fött upp schäfer, varit medlem i embryot till SBK – mamma hade också haft hund sedan koltåldern.

Jag tjatade om hund sedan jag kunde säga ordet  - i princip :0).

Katt blev det, jag var väl cirkus 7 år – den flyttade in en vacker dag och blev kvar – en stor, grann röd hankatt som vi döpte till Mirre – högt älskad och blev gammal, jag minns faktiskt inte hur gammal. Mirre fungerade också utmärkt med de hundar som sedan kom.

Först kom Zorro, airedaleterriern och ett år senare Cara, schäfern. Båda var vuxna när de kom i familjen, Zorro som omplacering och Cara från Hundstallet. Zorro var en raring, så länge det inte fanns hanhundar i närheten… Cara var en helt otrolig hund! Jag behövde bara prata med henne, liksom förklara vad jag ville, så gjorde hon det – bums!

Zorro var ganska ”förstörd” från tidigare ägare, kunde inte gå lös och var som sagt  en djefvul med andra hanhundar – han hade fått lära sig att alla andra hundar var ”farliga”.

Nåväl, jag lärde Zorro en del tricks, han viftade glatt på stumpen (var ju kuperad gubevars) och hängde med.

Cara, ja Cara – hade jag varit ung i dag och haft Cara – vi hade kommit hur långt som helst i vad som helst :0)

Henne lärde jag många fler saker – inte visste jag hur man lärde in – pappa gav väl små tips, men i början på 50-talet – den enda träning man hörde talas om då var ”skyddstränade polishundar”….

Zorro kunde ”död hund”, ”vacker tass”, ”sitta fint”, ”skall”, ”rulla runt” och lite till. Cara kunde detta och mycket mer – hon kunde ”räkna”, apportera i princip vad som helst, ”kryp” och lite till.

Fråga mig inte hur jag lärde in detta – har ingen aning – det bara blev…..

Vi hade emellertid väldigt roligt ihop, hundarna och jag. Det var till 95% jag som tog hand om hundarna.

Så gick åren – först Cara, sedan Zorro försvann – sorgen var omätlig och så slitande.

Jag blev vuxen, gifte mig, fick barn, ägnade all tid åt dem – så kom en katt i huset – jag kände att jag måste ha ett djur också :0).

Så småningom kom första goldentiken in i familjen.

Nu ville jag börja lära mig träna och aktivera min hund ”på riktigt”. Älskade Honey – du var en tålig vän att träna på ;) Du stod ut med alla mina taffligheter, all min okunnihghet och alla mina trevande försök – utan att tappa humöret eller geisten – vilken stabil dam du var :0)

1980, när jag började på Mälarö BK med Honey – då rådde fortfarande ”de gamla bruksmetoderna” – det var stryplänk, ”avdelning framåt marsch”, godis ansågs som en styggelse, egentligen skulle man väl inte berömma hunden över huvud taget, den skulle bara ”lyda”….

Jag gillade inte det här – inte alls! Kändes helt fel! Jag gjorde lite annorlunda med Honey – och tänka sig ;) vi vann  avslutningen på grundkursen :0)

Tränade och tävlade sedan i sök och lydnad med Honey – men beroende på min brist på kunskap och – faktiskt – beroende på de metoder som användes och brist på nytänkade hos våra instruktörer då – så kom vi inte längre än till klass II i lydnad och till lägre klass sök.

Honey behövde ändå aldrig utsättas för ”slit- och ryck-metoderna”.

…and along came Rakel – min andra goldentik – mörk, slank, ljuvlig, glad, läraktig…

Jag hade då genomgått några av SBK:s instruktörsutbildningar och specialkurser – började liksom få ett grepp om hur man tränade hund – utan hugg och slag. Dessutom kom vid den tiden en brytning och – man kan nog kalla det – generationsväxling  -  i hundträningen, paret Järveruds böcker ”din hund som valp och unghund” och senare ”Din hund fortsätter” användes i stort sett överallt som kursmaterial – tack och lov!!!!

Rakel blev lydnadschampion, vi missade räddningshundscertet, beroende på att jag upptäckte denna fascinerande gren för sent, hon föll för åldersstrecket (4 år vid certifiering)  och  vi tävlade upp till och  i  elitklass sök. Rakel, Rakel, det sliter fortfarande i hjärtat när jag tänker på dig….

Medan jag hade både Honey och Rakel, kom Clara Cluck in i mitt liv. Min första egna västgötaspets.

Nu bestämde jag mig för att visa vad man kan göra med en västgöte :0) Visserligen ingår inte vätsgöten i SBK:s brukshundgrupp – men en bättre ”brukshund” än västgöten får man väl leta  efter ;)

Tog utmaningen att göra Clara till bevakningshund – yess! The one and only västgöte som varit bevakningshund.

Clara blev tjänstehund i bevakning, lydnadschampion, utställningschampion, uppflyttad till lägre klass sök och tävlade i öppen klass viltspår  - månntro  hon blev detta genom att jag tränade monotont och ”kadaverdisciplinmässigt” – knappast……

Här smög sig lilla ”söt-Stina” in i familjen. Stina ställde upp på lydnads- och bruksträning, men inte med samma geist som Clara. När hon (Stina) blivit uppflyttad till lägre klass sök och tävlade lydnadsklass III kände jag ”nä, min lilla karamell, det här slutar vi med, du gör det här för att ställa upp, inte för att du verkligen tycker att det är kul”

Så nu får Stina bara vara vacker – för utställning tycker hon fortfarande är störtkul – och i övrigt bara göra moment som hon gillar och har roligt av.

Hade jag haft gård och djur – Stina hade blivit en fantastisk vallhund – det visade de två vallanlagsprov jag gjort med henne – men nu har jag tyvärr varken går eller djurbesättning…

Så fick Stina två valpar och fröken Bitte stannade kvar hos mig. Jösses, vilket krutpaket :0)

Hade jag inte börjat jobba med henne – huvvaligen….

Av olika anledningar – Peters långa sjukdomstid och bortgång – och i höstas Bittes valpkull, har tränande och tävlande blivit så att säga ”fläckvis” med henne.

Nu kan vi köra hårt – Bitte blir vindögd av förtjustning när vi skall träna, kan hålla på hur länge som helst och tycker att ”nääää, kan vi inte hålla på ett tag till” , när jag aviserar avgång mot bilen och polarna.. Dock har hon lite för mycket ”jag-skall-bara”….. i sitt sätt och tappar därför poäng – inte för att viljan saknas utan för att hon måste hålla koll på allt! Även om det så bara är en sekund ;)

Detta jobbar vi nu med – i varje moment, vid varje tillstymmelse till ”tapp” i koncentration i vilket moment det vara månde  – så stannar jag, bryter, säger ”nä gumman, nu blev det fel” och så börjar vi om – inget rytande, inget ”FYYY”, inget ryckande – bara bryta och börja om.

Så har jag gjort även tidigare, men nu är jag ännu mer konsekvent i detta.

Och självklart! – beröm och belöning så fort hon gör rätt.

Likadant gör jag med Hippie – min nya ras – collie – som jag fortfarande håller på att lära mig. Men Hippie är annorlunda än både mina goldentikar och västgötarna – här får jag förhålla mig på ytterligare ett nytt sätt ;)

Dock – västgötarna är ”i dag si, i morgon så”, där vet man aldrig riktigt var man har dem – man får ha tentakler långa som – jag vet inte vad – och verkligen ligga före i hur de tänker – inte alltid så lätt eftersom det går så snabbt :0)

Hippie är i mångt och mycket stabilare – hon jobbar på, är inte alls intresserad av vad som pågår runt omkring – läser mig väldigt noga…

Efter nära 30 års (i princip) oavbrutet tränande och tävlande känner jag nu att jag äntligen fått en plattform att stå på – jag har erfarenhet - har sedan länge lagt bort nervositet och prestige – men vet  också att jag fortfarande kan lära mycket och suga upp nya tips.

Och jag kan med gott samvete säga – jag har aldrig tagit ut ett misslyckande på någon av mina hundar – visst kan man sura efter en misslyckad tävling, det är mänskligt – men då gäller surandet mig själv – att slita och rycka i hunden och slänga in den i bilen – nej, gjorde jag så – då blev det inte mycket nattsömn.

Så jag fortsätter nog att träna och tävla mina två brukshundar, varav den ena är en brukshund enligt SBK:s normer, och den andra enligt mina normer :0)

Vi har mycket kul kvar att göra ihop, flickorna och jag :0)

Då har midsommarvädret dragit igång - blygrå himmel och regn :(

Tur att man hann jaga runt med gräsklipparen i går.

Bara att gilla läget. Själv firar jag midsommarafton med "vanliga gänget" - i inglasat uterum med infravärme, och bara 50 meter hemifrån :0)

Eventuellt en promenix till Ekebyhovs slottspark på eftermiddagen, för att få se en midsommarstång och lite dans runt densamma.

Fick den här länken i dag - hur tror ni den här grabben skulle platsa i "små grodorna"? :0)

http://www.kossan.se/roliga-filmer/gummimannen.htm

Vännerna och jag önskar (trots griniga vädergudar)  en GLAD MIDSOMMAR med matjessill, nubbe, jordgubbar och hela billevitten!

...blir det kort-blogg.

Underbar sommardag!

Skön "tänkarpromenad" i skogen ovanför Nyckelby. Man strosar framåt på stigen, vännerna snuffsar runt och man kan fundera över saker och ting i lugn och ro.

Mitt bland alla tallar, björkar  och granar stod detta fantastiskt vackra gullregn och bara lyste!

Ett sådant stod utanför vår grannes tomt där jag bodde som barn. Uj, så vi blev varnade att äta de små svarta fröna, när blommorna vissnat - man vågade knappt titta på dom :0)

Trevlig collieträning på klubben - det firades värre igen:0)

Hippie och Gammas LP I och Inger, som har Brasse från Bettan och Olle har tidigare fött upp Hovawart . En fodertik från hennes uppfödning vann hoffe-mästerskapen, vann elitspåret med cert och vann även elitlydnaden - grattis Inger.

Vi käkade god frukttårta och goda kakor.

Nu skall jag lägga absolut sista fingrarna på nr 2 av Rapportören - så här sent får inte materialet komma in nästa gång, ajabaja....

...lilla Bitte, nu får vi sätta oss på kammaren och fundera ihop....

Ett tredjepris i dag också - men hon är i alla fall omväxlande :0)

"Rutan" gjorde med betyg 10 i ösregnet i söndags, i dag nollade hon det momentet.

Man kan alltid skylla på att "jamen domaren hade röd toppluva, klart att det inte går nå´bra då" !

Men nu är det så (som mångav-spetsägare vet) att de små grå är rätt petiga med lukter, med saker (typ frön, barr etc) som är fräcka nog att sätta sig på deras person!!!

Att dom sedan kan braka igenom den värsta terräng without fear, balansera på vad som helst, vara fullständigt obekymrade om skott, skrammel, allehanda ljud - det är en helt annan sak ;) då har dom valt själva.

När vi gick på en av planerna och värmde upp, så gick Bitte och nös hela tiden, jag kände att det luktade ....ja det luktade Myrr!

Där fanns ingen Myrr, men det luktade så.

Vi kom upp på nästa plan och började vårt program, gick hyfsat, men på inkallningen stannade inte Bitte, bromsade in och gick sedan tveksamt mot mig.

Jag var dum, trodde att hon gått för långt för att få betyg och fortsatte inte kommendera "stanna" - fel av mig!

Rutan- Bitte startade i full fart -halvvägs mot rutan tvärnitade hon, som om hon gått på en vägg, vände på huvudet och jag såg tankebubblan "det luktar!!!! Jag tänker inte gå dit"!

Då kände jag också lukten, samma Myrr-lukt.

Inger, Zvenne Znö Zlasks matte stod en bit ifrån planen, var där av en ren slump, och tittade förstås på oss. T o m  hon kände lukten.

Jag undrar verkligen vad det var.Kanske någon lukt som kommit av allt regnandet, ho vet? 

Endast en hund av 7 fick ett förstapris, resten fick 0-pris eller tredjepris.

Så nu tar vi ett snack Bitte och jag och försöker lösa knuten - lite mer måste jag nog kräva av den lilla damen

Nej!!!! Inga hårda metoder, det finns andra sätt!

Och Bitte tycker absolut inte att träning eller tävling -vare sig det gäller lydnad eller sök - är tråkig, hon älskar det!

Men faktum är att hon lite grand "skiter mig på näsan" om uttrycket tillåts, efter valparna.

"Hah! du har bara fått två ungar, jag har fått SEX, sug på den du "!

Men hon är världens bästa Bitte i alla fall :0)

Vi tog en liten tur på fältet och plötsligt! Kom solen :0) Underbart!

Och visst träffade vi på mamma rå.

Hippie såg henne först men intresserade sig mer för ett grässtrå - så fick Bitte syn på henne..

Näää, gräset är mer intressant.....

Undrar var ditt lilla barn är? Ligger kanske vid dina fossingar..

Hej då, mamma rå!

..har det regnat här lördag-söndag!

I dag är det - lo and behold - uppehåll, men fortfarande hänger tunga moln på firmamentet och lite dugg har det allt kommit.

Tycker mig ana några ljusare stråk mellan molnsjoken och det blåser - kanske eländet är på väg bort?

Lång härlig skogspromenad, och en liten "skojsan-träning" med Bitte inför morgondagens tävling på Vällingby BK.

Planerat midsommaraftonen som firas ihop med "gamla säkra gänget". I år är vi hos vännerna  Ulla och Lasse, vi tre fixar mat och dryck.

Så bekvämt att bara behöva gå 50 meter längs fältet för att komma hem.

När jag var ute och "korvtränade" med Bitte såg jag att hon tittade intresserat uppåt fältet - och vad ser jag?

Jo, mamma rådjur och hennes pyttelilla kid ca 30 meter bort.

De stod där helt stilla och vi tittade på varandra en lång stund.

"Visst är dom för fina" sa jag till Bitte och hon nickade och höll med, icke ett steg tog hon i den riktningen, bara stod där och tittade lugnt på mor och barn.

När jag fortsatte träningen med Bitte, klev mamma rå iväg, hon och kidet försvann  in i höga gräset.

Det var nog den damen som jag tyckte var rund om magen i våras :0)

Kidet kan inte vara många dagar gammalt - så litet!

Undrar hur dom har haft det under syndafloden?

Men det finns gott om väldigt täta stora träd runt fälten.

Ägnade mig sedan åt lite trädgårdspyssel och såg då mamma rå igen - hann in och hämta kameran - kidet var inte med denna gång, låg väl och tryckte ute på fältet någonstans.

Jag får ta med mig kameran om vi tar en runda på fältet, vi kanske träffar på den lilla familjen...

...inte en minut har eländet upphört, sedan i går afse.

Gick en 20-minuters prommis med vännerna vid 14-tiden, i samband med lite inhandling å Coopen.

I övrigt har vi hållit oss inomhus - flickorna har gjort korta "ärenden" i trädgården, men ganska snabbt fylkat sig på trappen för insläpp igen.

Det är så skönt att se hur de anpassar sig till "aktuell dagsrytm". Är det fina vädret - ja då blir det längre promenader och aktivering på olika sätt, är det sk-tväder, ja då lägger vi i en lägre växel och tar´t lugnt.

Ingen stress eller vandrande runt i huset - man knoppar och går någon gång och gosar med matte.

Att bara "ha" hundar är inte i  min smak - de behöver både fysisk och mental stimulans - dessutom är det väldigt roligt att göra saker tillsammans med sina fyrbenta vänner - känna gensvaret och glädjen, se hur de mår bra av att använda sina sinnen på -åtminstone lite - av det sätt de skulle göra i vilt tillstånd.

Den "vanliga sällskapshunden" - om vi nu talar väldigt generellt - får sin uppblötta mat serverad två ggr/dag, får (kanske) röra sig fritt på en inhägnad tomt, får ett par, tre promenader i koppel på ca 30 minuter vardera. En riktigt kul dag får de kanske springa efter boll eller också kommer det besök - yyyayyhh!

Nä - lite mer aktivitet vill nog våra vänner ha - och i min värld är det min förbannade skyldighet att - i lagom mängd och under förståeliga former - ersätta dem för det "jobb" de inte får utföra i en vild flock - spåra byte, fånga byte, söka nattlega, spana, försvara  flocken och reviret,uppvakta, varna, leka........

Så vi fortsätter nog att ha roligt och utvecklas tillsammans - möjligheterna är oändliga.....

...dom jobbade på i syndafloden :0)

Kom 2:a av 17 ekipage, med ett förstapris på 176,5 poäng och LP I.

Så kanonduktigt jobbat!!!