Polarna Ulla och Lasse kom på middag i går kväll. Vi skulle käka lammkotletter - små, små fina lammkotletter med väldigt små ben (som tur var...)

En fin kväll, varmt och skönt ute - vi plockade ut stolsdynorna och avnjöt ett glas vin på baksidan, före maten.

U. och L. hade med sig glada, vänliga (och påhittiga ) 8-månaders "portisen" Sintra.

(En "portis" är en portugisisk vattenhund, för den som är obekant med smeknamnet på rasen)

Hundrarna släntrade runt, låg lite här och lite där i trädgården, altandörren stod öppen.

Plötsligt kommer Stina marscherande med bestämda steg, sätter sig demonstrativt rakt framför mig och stirrar mig stint in i ögonen.

"Jaha", sa jag, "nu talar Stina om att någon av hundarna gör något som dom inte får".

Jag reste mig för att kolla var övriga fyrfotingar var och se där! Där kommer fröken Sintra ut ur huset, förnöjt tuggande på en rå lammkotlett.

Jag fick snabbt ut den sista biten, som visade sig vara benet och gick ut i köket.

Alla kotletterna låg på en skärbräda på köksbänken. Jag har (hör och häpna!) aldrig haft någon vovve som snott käk från köksbänken (men dom har gjort annat....  )

Två kotletter saknades......

Sintra kom glatt skuttande och såg ut som om hon sa "just det, där är dom -  dom är sk-tgoda" - och började satsa med framtassarna för att ta en till - då slog åskan ner och Sintra var inte riktigt lika glad längre  

I vardagsrummet sitter tre änglar med skinande gloria över huvudet, förnöjda miner

och ser ut som "oooooh, en sån´ouppfostrad hund - så skulle vi aaaaaldrig göra".

Ja ja, kotletterna räckte bra ändå....