Verkligen i högsta grad onödigt!

Vad?

Jo, ett urledvridet knä med ty åtföljande smärtor och oförmåga att böja detsamma.

Hur?

Jo, man var uppe miss i nassen, vaknade av att Bitte höll på och donade med pupporna.

Man besökte badrummet och på vägen tillbaka plockade jag ihop lite spridda tidningssidor som GG släpat runt, både i och omkring sin lådda.

Jag låter badrumslampan vara på hela natten med dörren på glänt, lampan lyser då svagt in i sovrummet - detta mest för att ge mig själv ledljus vid nattliga eskapader.'Plockade alltså med papirer och plötsligt kliver jag snett, på någon leksak förmodligen och vrider till mitt eländiga vänstra knä, som omedelbart hoppar ur led, sin vana trogen.

Knäfjanten brukar hoppa tillbaka av sig själv, men gjorde inte så nu - det gör ont kan jag meddela ;)

Försökte vrida benet rätt igen, med den påföljd att det gjorde ännu mera ont, knäskålen verkade dock ha återtagit rätt placering.

Kunde inte böja på benet, inte en millimeter och det sprängvärkte.

"Scheisse" muttrade man och tog sig ytterligt varsamt tillbaka till slafen. Pupporna började mattas av och somnade. Jag låg på aga, slumrade lite, men vaknade så fort benet ändrade läge - aj!

Ringde dotter/distriktssköterska Bettan vid okristlig 06-tid och bad samariten om hjälp. Den alltid lika kompetenta och handlingskraftiga dottern tog omedelbart "hand om saker och ting".Kom farande, forslade modern till S:t Görans akutmottagning.

I väntan på Bettan hade jag lyckats passera duschning och påklädning (med viss svårighet), gett alla hundar mat,släppt ut de stora för morgontoalett och försökte stående umgås lite med di små.

När småttingarna började mattas av åkte vi alltså mot hospitalet, tog med storhundarna för att det skulle vara helt stilla     hemma.

Turligt nog var det lugnt på akuten, inte en käft i väntrummet, men visst fanns det patienter i andra delar.

Bettan åkte hem igen, när vi kollat hur länge på ett ungefär jag borde bli kvar.

Hemma fixade hon valpar och storhundar, Olle tillstötte och efter frukosterande organiserade de om hela valperiet (vilkat jag själv tänkt göra efter helgen, men nu var det kanon att få det gjort).

Nu är låddan borta, köksbordet placerat på längden i stället för på tvären, valparna har fått en gosig sovplats intill väggen i ett hörn, har två liggplatser till i köket.

Grindar är monterade och går att öppna som - ja, som en grind;) Inget klivande över, fast det var det inte förut heller.

Nu är sovrummet valpfritt, GG kan vara både köket och/eller i hallen. Hela arrangemanget är betydligt mer hanterbart och enklare nu.

Bitte kan inte lika lätt ta sig till valparna under natten, men de är 6 1/2 vecka i morgon, det blir nog inte så mycket mer av det ändå.

Jag lär nog höra om det framförs önskningar om nattliga träffar och då är det bara att släppa in henne.

Röntgen visade att inget är brutet, inga ligament av, dock uttänjda kan man förmoda och det hela var en ordentlig distorsion av knä och omkringliggande delar.

Mandrom får tat´lite lugnt.....

Superkompisen Birgitta kom in och hämtade mig på akuten, så Olle kunde åka hem till Fornborgens vovvar och Bettan höll fortet tills vi kom hem.

Birgitta och jag tog oss lite kaffe (äntligen!!!) vid köksbordet och B. fick alla chanser att generalgulla med GG.

Bettan spände ögonen i mig och sa "nu tar du Voltaren och så inga promenader med hundarna i dag".

"Jamen jag har ju tagit två Alvedon på sjukan", pep jag, som sällan tar dylikt.

"Nu tar du Voltaren också "!!

"Ja, ja...."

Sagt och taget.

Pupporna gillar verkligen sina nya environger och så här får det förbli så länge alla är kvar.

Jaha, det blev en lång kria - mandrom överlever nog detta trauma också ;)

Måste också berätta:

När jag stod vid kassan på akuten och framförde mitt ärende, berättade om valparna och klivande i natten, så lyste syrran i luckan upp och sa "åh valpar, jag är hundtokig, har golden själv, har haft golden i 30 år" - och så utspann sig förståss lite hundsnack.

När Bettan och jag suttit där en liten stund, kom samma syrra ut, tittade på mig och sa "du, jag känner igen dig! Jag har nog gått kurs för dig på Mälarö Brukshundklubb"! Jag kände faktiskt inte igen henne, men detta var många år sedan. Mer hundsnack och så säger syrran "men då måste du väl känna B-M, hon jobbar här".

Javisst känner jag B-M som också har golden och var aktiv i klubben för ett antal år sedan. Berättade att just denna B-M var den som hjälpte mig in till röntgen (efter 8 timmars väntan) på nyårsdagen, när jag kom in med fraktur på detta vänstra ben - den som förorsakat knälarvet!

Och si! Samma B-M var här i dag. Kom ilande och morsade, stack mig i fingret och var i övrigt allmänt trevlig och vi hann också med en hel del hundsnack.

It is a small world :0)