Aj, så ledsen jag blev! Ultraljud i dag visade att Bitte hade inte en enda liten valp i magen.

Tydligen kan tikarna ändra sitt beteende väldigt, när de är parade, även om det inte blir valpar - de ställer in sig på att det skall ha blivit något. Mer än vid ett vanligt löp och en vanlig skendräktighet.

Bara att bita ihop och försöka se framåt. Men i dag känns det tomt och eländigt inombords. Tur att man skall bort på valborgsmiddag och kan få skingra de dystra tankarna lite.

Spelar ingen roll hur rätt man tycker att man har gjort, hur väl man än har förberett  - nature rules!

Nu får vi lägga pannan i djupa veck och fundera över vem som kan bli tilltänkt farsa nästa gång - för en gång till vill jag nog pröva. Bitte var så väldigt med på noterna och strålande lätt att para, så det skulle kännas väldigt bortkastat att inte pröva igen.