I alla fall grindarna och trapporna - däcket ska jag ge mig på i morgon, om det fina vädret håller i sig - har varit perfekt inoljningsväder hittills   

Västgötarna måste som vanligt hålla björnkoll på vad jag gör - fick flytta på dem flera gånger för att de inte skulle få olja på sig, små tramsmajor....

Ser rätt märkligt ut när man  stryker på träoljan - den är nu för tiden helt vit - vattenbaserad i stället för lacknaftabaserad. Klart bättre ur alla synpunkter, men det ser jättekonstigt ut först, vitt, randigt, ser verkligen ut som om man målat väldigt slarvigt. Dröjer dock inte lång stund förrän allt jämnat ut sig och den vita färgen försvinner helt.

Hippie hade en betydligt mer avslappnad inställning till mitt jobb med grindar och trappor

Har också plockat ner 5 korgar med äpplen, syns knappt på Mio-trädet. Ställde en kasse med fina päpplen utanför häcken och skrev "varsågod " på, alltid gläder det någon.

Här är två Alice-äpplen - så vackra - och så gooooda!

"Plock-äpplena" står nu i garaget och väntar på få sällskap av flera, måste ju få ihop 50kg om det ska bli mustning - men det fixar sig.

Och hörni, tänk så fel det kan bli....

Åkte till skogs med vännerna, vände och åkte därifrån - en mellejooon människor traskade runt i Jungfrusundsskogen, bil vid bil man såg.....

Åkte längre ut, parkerade och gick in i skogen med vännerna. Skönt, inte en människa - vännerna lunkade på framför mig, lösa, sniffade, käkade blåbär etc, en lugn promenad. Så kom vi till tätare skog, med en massa buskar och lövträd, gick på den smala stigen och DÄR plötsligt! Bakom en buske, sitter en man hopkruppen och fipplar på sin mobil. Innaför honom, en bit in i skogen,  står två barnvagnar - ingen annan människa inom synhåll. Hundarna blev lika förbluffade som jag - fanns inte en chans att se honom innan vi var ca 2m från honom. Och vad gör västgötarna..... Jo, som västgötar plägar när det händer något, gapar naturligtvis och hoppar upp och ner framför mannen. Hippie och Stina får syn på barnvagnarna "wow, BARN"!!!! Men jag hann hejda dem, hela spektaklet tog inte mer än ca 10 sek. jag fick iväg alla hundarna framåt, illa kvickt och väste ilsket åt dom att knipa igen. Mannen hade fått svar på sitt fipplande och talade i mobilen, ingen idé att stanna kvar alltså, bättre att vi drog så snabbt som möjligt. Bannade götar, ibland blir man galen på deras glappande trutar - även om jag vet att det är mycket snack och lite verkstad - illa bar dom sig åt.

Vi gick en sväng och så vände vi tillbaka, passerade mannen igen, nu på en annan stig, ca 30m från där han satt, fortfarande mol allena med barnvagnarna en bit ifrån. Jag hade alla fyra vännerna i strikt fotgående, de fick inte ens titta åt något annat håll än rakt fram, de gick som små lamm. Så ser jag att mannen reser sig och kommer emot mig.

Jaha, nu ska det bli snack om polisanmälan.......

Jag la alla hundarna plats, de låg som sfinxer - morsan hade nämligen "den" rösten och då passar man sig....

Och väntade på överhalningen......

"Min fru är i skogen med en tvååring", sa han och pekade bortåt skogen, förbi barnvagnarna, klart åt annat håll än vart jag var på väg.

Jaha......

"Jag blev ju attackerad av en av dom där och om dom får syn på ett barn så kommer deras naturliga instinkt fram och då kommer dom att jaga barnet!!!

Ja, vad säger man....inte precis läge att ta upp en diskussion om etologi........

Jag sa bara - dom är oerhört förtjusta i barn, jag har själv tre barnbarn och hundarna älskar dom. Men självklart kommer jag att ha dem kopplade om jag ser ett barn som dom inte känner - jag är ledsen, men jag hann bara inte få syn på dig förut.

Han sa något mer om "jakt och attack på barn" och då sa jag bara

Jag fortsätter åt det här hållet och din fru och barnet är där borta (pek) - vi kommer inte att träffas över huvud taget - jag lovar!

Och så fortsatte vi åt vårt håll, vännerna fortfarande i exemplarisk fotgång (lösa), utan att ge mannen en enda blick.

Någon liten trotsig djefvul inom mig gjorde att jag inte kopplade hundarna - barnsligt kanske, men så var det.

Jag var fortfarande inte glad åt hur de hade gapat när vi sprang på honom första gången, men tänkte ändå - "jag blev ju attackerad"......gosse, om du kallar det attack, så har du aldrig sett en hund attackera någonting....och "deras naturliga instinkt".........där hade han en poäng, det finns visst massor med hundar som skulle tycka att det var störtkul att springa efter ett barn - och förmodligen skrämma det, även om avsikten inte alls var det.

Jag vet dock att om jag hade hört en barnröst, aldrig så långt bort, hade mina hundar varit kopplade innan han hann blinka - men jag varken såg eller hörde fru eller barn, så de måste ha varit rätt långt in i skogen.

Ja, kontentan av det hela blir ju att man går med dåligt samvete ett tag, även om inget hände......

Hur noga man än tycker att man har koll på hundarna och alltid kopplar dem om man möter andra (i synnerhet barn), så blir det tokigt ibland....

Får ta med periskop nästa gång, så att jag kan se runt hörn.......