Så sa min lilla norrländska mamma när något var riktigt hemskt.

Och i går var det hemskt - här hos mig.....

Lilla Alfhild, som ska kallas Sally, blev magsjuk - bara så där tvärt. Diarré, men bara ett par gånger, inte så farligt. Tji mat, bara lite mjukkokt ris. Läget verkade lugnt, aptit fanns.

Men så sent på eftermiddagen kräktes hon ett flertal gånger. Jag gav lite vatten i mungipan i engångsspruta flera gånger,  men det kom upp efter en stund. Hon började se hängig ut....

Uttorkning går fort med så små figurer, så jag åkte direkt till Albano, där hon fick en dygnsdos (100ml) vätska i nacken, undersöktes noga, inga fel någonstans, mjuk i buken, ingen ömhet eller smärta.

Medan vi väntade på vetten, knallade hon runt på golvet och undersökte plejset, inte så kaxigt som vanligt, men ändå...

La sig sedan tätt intill mamma Ida, som var med, och somnade.

Hem igen - Bettan var hemma och tog hand om övriga menageriet, tack igen!!!

Lilla Sally var så trött så trött, somnade i deras "koja" under köksbordet och sov, sov, sov...

Ragnar gjorde något väldigt rart. Han nosade noggrant över Sally, pussade försiktigt på henne, la sig sedan tätt intill henne, magen mot hennes rygg och la sedan frambenet om henne, precis som om han låg och kramade henne. Sally tyckte om det! Gull-Ragnar!

Sov några timmar mellan 22.30 och 24.30 Upp och kollade. Sally var lugn, gick runt lite, men ville inte dia Ida som kom och gav de andra en skvätt. Det knöt sig i magen på mig.......

ATT man ska ta så dj....allvarligt på allting!!!!!!

Gång på gång under de här 7 veckorna har jag tänkt "det här är för bra att vara sant! Det går för bra! Snart händer det något! Jag kan inte få ha det så här bra! "

Och i natt satt jag där med tårarna rinnande och tänkte "jamen, ta för f-n ut det på MIG, inte på den här lilla valpen"!

Ynklig kände man sig - men försökte naturligtvis spotta upp sig för alla vännernas skull, både små och stora.

Allt var lugnt, alla sov, jag sov mellan 02 00 och 03 30, då tyckte ida att det var dags för en skvätt till.

Och si! Då drack Sally!! Och så storgrinade man för det då.....

Efter ett par timmar fick hon en liten portion fiskspad, lite ris och några "flagor" fisk - gick ner!

Vid 07-tiden diade Ida valparna igen - så här tätt har hon inte diat dem på närmare en vecka. Undrar om hon instinktivt kände att "här behövs lite extra uppställning, Sally måste ha käk och di andra får hänga på".

Sally diade förnöjt med resten.

Dagen har sedan gått i vilan och lugnets tecken. Sally har fått små portioner spad, ris och fiskbitar - allt har gått ner, inga som helst tecken på kräkning eller diarré. Hon har busat och levt om, precis som vanligt, ibland har jag tagit upp henne ur hagen och hållit henne i famnen, förmanande henne att ta det lite lugnt "du är konvalescent förstår du lilla vän".

"Konvavaddå??? Släpp ner mig genast, jag har en brottningsmatch på gång"!

Man kan fundera tills man blir blå, på vad som orsakat hennes magåkomma i går. Kanske en kombination av att magen var lite i olag och parvo-vaccination.

Kanske hade jag ökat på maten lite för fort, kanske tålde hon inte A-filen.

Har nu tagit bort A-filen för alla valparna och jag måste säga att de (om möjligt)äter dubbelt så fort utan den.

en del säger att A-fil är toppen för valpar, andra säger att de ska inte alls ha mjölkprodukter, en del ger sina hundar A-fil hela livet, andra skulle inte drömma om det.

Alltnog och emedan. Sally mår bra,övriga valpar visar inga som helst tecken på att må dåligt och  vi fortsätter att ta det så lugnt.

Lyckades gå en 40-minutersprommis med storhundarna i morse, vi kanske kan ta en liten vända nu i kväll när småttet sover.

Men FY så sånt här tar tag i en! Är helt urlakad, man är väl knäpp.......

Mörkt var det och telefonbild är det...