..gjorde vi i dag i Västerås, hos Stefan Rosén.

Vilken tur jag har haft som "hamnat" hos två så duktiga hund-fysioterapeuter, först Anna och nu S R.

Stefan ägnade minst en timme åt Bitte, hade tre elever där, så nog blev hon ordentligt genomgången   

Bitte fick gå respektive trava i en lång, mattklädd gång, blev genomgången på bord och slutligen fick hon stå på belastningsvågen.

Såg i princip ut som den våg som brukar stå hos veterinärer, men var uppdelad i fyra sektioner och bakom fanns en display med staplar som visade belastning/ben i %.

Frambenen var helt ok,hö bakben belastades 6% mindre än vänster. Finns alltså en liiiten svaghet kvar, men....ja....liten....

Stefan tyckte att Bitte kunde plaska sig igenom ett par vattenpass till  hos Anna - de är väldigt effektiva! I övrigt motionera så mycket det går - när det blir möjligt, gå i inte för svår terräng (vilket vi ständigt gör när det är is- och snöfritt). Inga rejs med polarna ännu och det har jag inte vågat låta henne göra heller. Känner mig som världens största glädjeförstörare när jag måste säga "NEJ" så fort vännerna  börjar kasta blickar på varandra och gå ner i "nu jädrar blir det rejs"-ställning.

Bitte är liksom navet i rejsen, så när hon inte får vara med så lägger de andra också av.

Men snart flickor, snart  Vi gör ett återbesök hos Stefan första veckan i mars. Frågade honom lite om eventuell parning och eventuell valpkull och det trodde han absolut inte skulle vålla några problem. "hon kommer att bli helt bra, bara ni är lite försiktiga ett par veckor till".

Så får det bli - vi fortsätter med träning, både med och utan vatten - skam den som ger sig, har vi nu kommit så här långt så ska vi inte äventyra något.

Ytterligare ett litet glädjeämne i dag - jag kan öppna alla tre grindarna på baksidan, för första gången sedan...tja, november.