Efter frukost och lite hemmasysslor drog vännerna och jag till Skytteholms golfbana. Solen vräkte ner från knallblå himmel, men lite kylig vind var det ändå.

Vi gick alldeles i fred i över en timme - ljuvligt  Appselut inte ett levande väsen inom synhåll,bara vita vidder och soool!

Den upptrampade stigen är så smal att man knappt kan sätta fötterna bredvid varandra

och råkar man sätta ner en fot lite fel - klatjofs, så sitter benet fast upp till knät  och så får man åbäka upp det och försöka få bort snön som hamnat innanför kängskaftet.

det spår som syns på bilden är inte stigen, är något rådsjursspår - fullt SÅ smal är inte stigen.

Skaren bär i alla fall vännerna och dom tjoade runt och fick då och då små "busanfall", jagade varandra och hade kul värre.

Lite dragkamp är alltid kul....

Nanananananaaaaa.....

Efter lunchen kom lilla Sintra ner med matte och husse - dags för hundsocialisering. Min brudar fick komma ut en i taget på baksidan och träffa henne.

Stina kom ut, tittade och sa "nä tack" och gick in igen - egna valpar, helt ok, andra valpar - onödiga!

Bitte var betydligt artigare, konverserade lite med Sintra, talade lite lagom om var gränserna gick och gjorde ett par små lekinviter, men mest var det "jaja lilla vän" och liksom klapp på huvudet.

Hippie - hon var den kolossalt snälla och tåliga lektanten. Sintra krumbuktade lite och fjäskade för henne, avvaktade för att se om hon också tänkte tala om hur liten och obetydlig Sintra är - men Hippie hon fanna sig i allt. Sintra var som en bålgeting runt henne, hängde i pälsen, klättrade på henne, for fram och tillbaka under henne och Hippie var bara tålmodig och gjorde då och då riktiga lekinviter, ner på frambenen och svängande svans.

Sintra var vindögd av hänförelse!

Till slut släppte jag in Hippie när jag såg att hon började titta hjälpsökande på mig - "snäääälla, kan ni ta bort henne"...

"Är man stor måste man vara snäll"   

Men jag vet att om Sintra hade varit äldre, runt 6 månader så där eller mer, då hade alla tre tanterna varit betydligt mer bestämda och satt henne på plats direkt - sen´kan man leka - men först respekt!

Efter härligt "solfika" på altanen hos Sintras matte och husse blev det en liten vända till med tjejerna, lite omflyttning av några snöhögar på tometen.

Jooo! Så beskar jag ju min vinodling!!! Alla två plantorna! Så nu är det inte mycket kvar av dem - men så ska man göra enligt skriftlig instruktion.

Och när vi var i Toscana i månadsskiftet mars-april för några år sedan, så såg vinodlingarna mest ut som krigskyrkogårdar (faktiskt) - egentligen bara en stam rakt upp och två pinnar åt sidorna. Men oj så det växer sen´.

Det är verkligen mysigt med Spotify! Lyssnar just nu på Elvis.

...du är inte bara snygg, du har också ett hjärta av guld.

Jag vet att Bettan och Olle  berördes djupt  av din betraktelse över Acke - och jag...ja jag, jag bara känner tårarna trilla och tänker " kära Colliepojken, klart att Acke gjorde en liten snabb mellanlandning hos dig innan han fortsatte sin resa".

I går var Bettan och Mia vid västgötaspetsarnas rasmonter på Crufts - och där får de se en stor bild av Acke, vallande kor. Det kändes väldigt fint!

Och så har mängder av vänliga mail kommit från olika delar av världen - lille Acke du har verkligen satt avtryck i den här rasens historiebok.